— Jag har brutit ena klacken af mig, — gnälde Alma. — Har du ej litet syndetikon, så jag fick limma dit en annan i stället.
— Jag vet ett bättre råd, — inföll Verna Sommar, som nästan blygt hållit sig på afstånd från flickskocken. — Vi skära bort den andra klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!
— Bravo, det var det bästa! — skrek Bertha, men Alma såg mycket misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst oestetiskt att gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en stunds funderande utbrast hon raskt:
— Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja mig vid lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne härefter, jag kommer att tassa som en utkörd krake.
Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga knifvar ville bita på den sega gamla klacken.
Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett ställe, der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset för att ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. Hon hade svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga ton, som anstod vanliga bekanta.
Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.
— Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? — sade hon halft skämtande, halft sorgsen. — Just då jag trodde mig ha fått dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför har du ej skrifvit ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarför är du katig och tvär, som en enrisbuske?
— Du inbillar dig, — sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon ljög och blygdes. — Nej, du inbillar dig icke, Bella, — rättade hon sig. — Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.
Bella såg på henne med stora ögon.