— Icke vara som förr mot mig? — upprepade hon och kände tårarne porla upp i halsen. — Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, har du ledsnat?
Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till det; hon måste tvärt om säga nej.
— Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt att få veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig full förklaring öfver orsaken.
Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.
— Jag skall säga dig hur det är, — sade hon och fattade Bellas hand. — Jag har märkt . . . nej, jag har icke märkt, men andra ha gjort det, att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa sinne håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i tid. Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde känna mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga det till någon af oss . . .
— Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! — Bella såg riktigt tröstad ut. — Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! Och hur hon är glad, att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du förderfvar mig? Jag, som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, sedan jag lärde känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och klarare såge hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för sådana toma inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?
— Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så elak, så ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel karakter, som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltför svårt.
— Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! — utbrast Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motsträfviga hals.
— Nej, jag vill icke, men det kan hända, att jag bör. Tror du ej, att du gör din mor mycken oro, genom att vara så ofta med mig?
— Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af dig! Du har aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag vet det. Hon sade engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig icke?