Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna. Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas ord. Det var som om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och låtit de djupa, varma vågorna der under välla fram allt högre och högre. Hon böjde sig ned öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu kanske finge behålla i sin. — Om jag vågade tro dig! — hviskade hon.
— Det kan du, Hanna min! — Bella strök lätt smekande hennes hår. — Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden så kär, som dig.
— Halloh, flickor! — hördes i detsamma Berthas hojtande röst. — Hvad i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom vackert och håll oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg. Verna, — obs.! vi ha ju alla blifvit du med henne, — tar sig en lur fram och tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma, somnar också jag.
Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen. Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur. En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd rutig väst. Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. Ingen underkjol, men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna vidtogo. En lätt jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der Verna nu stod, frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, såg hon så söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: — Herre Gud, Verna, hvad du ändå är nätt!
— Tyst, Bertha, inte säga „Herre Gud“, — sade Bella allvarsamt. — Du har ju lofvat det.
— Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men medgif, söta flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.
Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.
— Är det icke sant, — sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i gräset, — att man får mera aktning för sig sjelf, när man afskuddat sig en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter egen smak och eget behof?
— Det är sant, — sade Verna. — Redan det, att man vågar trotsa det allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en sådan enkel, beqväm och praktisk drägt känner man sig som en hel menniska, och icke som en klädhängare för modets alla galenskaper.
— Får jag taga er drägt till modell för min nästa vinterklädning?