— Gerna. Jag är glad om du gör det.
— Och jag med! — skrek Bertha. — Hjertandes, hvad flickorna skola gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif! Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den gamla stubben der. Men si, jag skall ha den i alla fall.
— Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser hon det nog, — sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken på att någon afsigtligt ville göra sin mor emot.
Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med gästgifvare-spiseln.
— Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i etablissementet derborta, — sade Lilli artigt och bjöd armen åt Hanna med en sirlig bugning.
— Nej tack, jag har min middag hemma, — sade Hanna och drog sig tillbaka.
— Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. — Bertha knuffade dem framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. — Vi kunna vänta oss något extra rart, det kan jag se på „Lillis näsa“.
Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.
I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med filbunke, fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick åt, till och med den del af fläskpannkakan, som brunnit likt en fackla, då Aina störtade till för att släcka.
Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex använde sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon var obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med lilla Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete från domarns.