— Hvad du är odrägligt hederlig, — puttrade Bertha. — Kan du inte göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose också våra intressen?
Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen. Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.
lickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu 15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig att hon gick med tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle ihågkomma hennes nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de båda begynte känna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en oklar längtan efter något bättre, än det deras lif och tankar hittills innehållit.
Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.
Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var lätt och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och mättad med doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. Här och der låg ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag. Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar „stämning“ smög sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.
Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst qvar, innan de fingo klifva i säng.
— Åhå, hvad jag trött! — suckade Alma. — Jag orkar bestämdt inte ända fram.