— Gäss, hvad du är pjåkig! — utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och halade henne framåt.
— Bertha! — påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse att hålla efter hennes syndiga utrop.
— Jag ber, jag sade det med G den här gången, — triumferade Bertha, — och då har du väl ingenting att anmärka. Men raska på nu, jag är hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med smöröga i.
De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att hålla humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt att få sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det var temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på huru långt de hade qvar.
— Nej, nu börjar jag säga upp! — klagade Alma, och tårarne voro icke långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin fot så hon haltade.
— Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en gård. — Verna lyssnade med handen bakom örat.
— Jag tycker det är en hund — jag har åtminstone aldrig hört en ko skälla — sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.
— Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i närmaste gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.
Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart få kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem krafter att gå ännu några steg.
Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.