Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som låg vid fähusdörren.
— Skola vi bulta på? — frågade Bella.
— Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn. Hellre söka vi oss in i någon lada, — föreslog Aina.
— Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på trappan. — Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af genom grinden utåt ängen.
— Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, — inföll Bella, — ty höbergningen pågår ju som bäst, och ladorna stå tomma.
— Uff! — huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring sig, — hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något bås.
Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. — Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att ligga på. Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu ej inkördt.
— Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som andra hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och dunkar på farstudörren.
— Vänta, Bertha, — Verna tog henne i armen, — deruppe är ju ett loft, till hvilket dörren står på glänt. Der sofva bestämt gårdens pigor . . .
— Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna Sommarsol. Jag klifver genast dit upp och rekognoscerar.