— Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, — varnade flickorna.
— Var bara lung-qvist! — hviskade Bertha och var i ett nu uppför stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att glömma sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången af Berthas höganloftsfärd.
— Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . — hördes Berthas röst uppe på loftet. — Jag hör några ljufliga nästoner härinifrån . . . ts! . . . en . . . två . . . tre . . . fyra, — i fyra olika tonarter.
— Tänk, om det vore drängarne! — hviskade Alma nedifrån med skrämd röst.
— Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt . . .
— Inga dumheter nu, Bertha, — varnade Alma, — mins, att vår nattro står på spel.
Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. Hon lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: „dåne liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!“ Derefter lyssnade hon med spända öron.
— Intet resultat! — rapporterade hon.
— Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! — gnälde Alma der nedifrån.
— Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en fluga . . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är bäst att taga en mindre högstämd visa.