Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:
„Raatikkoon, raatikkoon
Vanhat piiat pannaat . . .“
— Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, — bådo röster nedifrån.
— Aha, det tog skruf, — blef svaret. — En af de sköna rör på sig . . . tyst! . . .
— Kuka siell’ on? — frågade en sömnig röst bakom dörren.
— Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? — hviskade Bertha i nöd. — Vänta nu, vänta nu . . . Ole hyvä ja pääse sisään . . . var det rätt så? . . . Me . . . tahtovat nukkumaan . . .
Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstälde deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit ut med en kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, att pigans hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.
Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De skulle lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.
Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: — loppor!