— Kantänka, — utbrast Bertha, som satte sig öfver alla betänkligheter. — Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni kunna ju sofva här ute på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här fins ju en nyckel till hufvudgärd och en pieksa till täcke.
— Fins det inga sängar i stora byggningen? — frågade Alma dristigt.
— Ei ole, — svarade flickan. — Det är främmande hos värdinnan.
Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, togo sina regnkappor till täcken och lågo snart försänkta i en efterlängtad sömn. Trångt var det visserligen. Bella, som låg ytterst, hade blanka golfvet under sig, och en halmtapp under ena örat, Alma och Lilli somnade med armarna kring hvarandras hals, och Verna Sommar, som låg innerst, pressades som en gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.
Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej ville ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette svarade med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.
— Låt oss få sex koppar kaffe, — bad Bella, som fortfarande agerade tolk.
Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med mycket intresse.
— Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? — sade hon och petade om ryscherna kring hals och ärmar.
— Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, — svarade Bella.
— Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa mig lika vackra spetsar, — sade flickan med ett längtansfullt tonfall i rösten, i det hon gick att hemta kaffet.