— Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, — sade Lilli, i det hon eftertänksamt drog strumporna på sig. — Jag skall gifva henne en af mina ryscher till tack för nattqvarteret.
— Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! — Bella ruskade duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under solen.
— Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.
Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut okänslig för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. Slutligen tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.
Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, — det var aldrig så noga med tvättning och sådant, — och var färdig före de andra.
Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10 först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.
annas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas. Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär från sin trädgård.