Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta Hannas nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå hvarför hon ej fick tänka som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt efter som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad de ansågo rätt och passande för en ung qvinna.
Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade som en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.
Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården och kände sig upprorisk och missnöjd med allt — sig sjelf främst. Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med skräddarens puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon sade och tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. Men alla andra finge för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke deras deltagande, hon slapp helst att behöfva tacka dem för något.
I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, såg hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes kinder. Brefvet lydde:
„Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång stått din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös saknad drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de minnen, som trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En vexel medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!
Din moders vän, tant
Karin“.
— Aldrig! — utbrast Hanna och rusade upp, som om någon slagit henne. — Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som kommit min mor att lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden . . . „Gränslös saknad“ . . . „ljufvaste minnen“ . . . Tro det, den som vill! I aderton långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en „gränslös saknad“.
Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar:
„Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan eder och mig“.
Hanna Rappe.