Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd att något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina tankar.
Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen beroende ställning, — allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor. Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid honom och sade så obesväradt hon kunde: — god afton, Erik, har du något metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.
Erik såg upp med ett förnöjdt leende. — Fröken får mitt, det är bättre, än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!
Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. Erik gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte, att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga: — fröken har visst ett napp nu, tycker jag.
Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande, silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg och satte nytt bete på. Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med henne och då hon engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig och började:
— Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en dag, att man skall vara snäll mot sina ovänner . . .
— Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, — sade Hanna sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid gossens trohjertade blick.
— Nå ja, men ni sade det också, — fortfor han. — Och i dag gick jag till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och jag lemnade spöet åt syster hans och sade Ville skulle ha det till skänks.
— Det var rätt, Erik, — sade Hanna och hennes röst darrade. Hon visste att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den stackars puckelryggen, och som till och med en gång misshandlat honom.
— Hvarför gjorde du så? — frågade hon om en stund, hon ville gerna veta hans bevekelsegrund.