— Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt, som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom bättre . . .
Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet närmare henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes knä, som för att visa sitt deltagande.
Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis fylde hennes inre till bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade, metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och gråtande lutat sitt hufvud intill hans.
Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.
Om en stund blef hon lugnare. — Jag har varit litet ledsen i dag, — sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. — Nu skall jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.
Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst helsning.
Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar på tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte den ej in, — icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne till rätta vägen.
