ista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa ned till Fågelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en häst hela sommaren, och tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.
Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd nu, när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en kappsäck, som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så mycket mera af färden.
Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqväma drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade hon en rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade postmästarinnan nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik hade vid afskedet förärat henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist, och sett efter henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också Hanna kände det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket tillsammans den sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif från Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.
Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade rågskörden, och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde låta bli att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först unnade hon sig en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt nära tre mil.
Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för öfrigt var allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.
Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att tillhöra henne sjelf.
Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så. Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar till högmod, lättja och andra dårskaper.
Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade Gud till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen af en lätt och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med sina tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet och böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten var som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes sinne.
Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När hon vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll som hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på Bella, som alls ej väntade henne.
Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver natten. Fick en liten, qvaf kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre qvinnor snarkade, den ena värre än den andra. Fick en katt till sängkamrat och diverse andra objudna gäster, som slutligen gjorde sängen så trång för henne, att hon full af förtrytelse rusade upp, klädde sig och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.