— Det är sant, — utbrast hon till hälften för sig sjelf, — vi måste ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka någon . . . vänta, jag skall skrifva några rader.
Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af frossa, och hon såg ej hvad hon skref.
— Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom flyga om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.
Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna var ensam med Bella.
Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: — måtte doktorn komma . . . måtte tant hinna i tid . . . måtte doktorn komma . . .
Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.
Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.
Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på Bella.
Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att afvakta verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga hjerta sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in i sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef natt, utan att vanmakten gifvit vika.
Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan. Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.