De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha skyndade efter en läkare.
Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella, derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.
Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens ankomst.
Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att skaffa. Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet sådant kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött mot vattentunnan.
Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. — Det är troligen en svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara farligt. För henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.
Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute på gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.
— Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? — skrek hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur fläcken.
— Gör i ordning en säng, Lena, — sade Hanna befallande ehuru med flämtande andedrägt. — Vi ha ej tid att gråta nu.
Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande och högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.
Hanna fick tänka och handla ensam.