— Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna gå och musicera i sjösalongen, — föreslog Agnes.
Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra våningen med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. Himlen var rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några röda och guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och stilla, och luften fyld af höstdofter.
Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade till Agnes sång inne i salongen.
— Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, — skröt Bertha och utförde till allmän förlustelse ett konstprof.
— Och jag att gå på lina, — skämtade Bella. — Skada, att vi ej ha ett rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.
Med ett skutt var hon uppe på det smala staketet, der hon, trotsande kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.
I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle hon göra en helsande gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade handlöst ned till marken.
Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar deruppe, bleka och tysta.
Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad — om icke död.
Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. — Hjelp mig att lyfta henne upp! — sade hon kort, — och sedan in.