010:006 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och
tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,
Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och
tjänade honom icke.
010:007 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
filistéernas och Ammons barns hand.
010:008 Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det
året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde
på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.
010:009 Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också
med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor
nöd.
010:010 Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot
dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»
010:011 Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder
från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?
010:012 Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och
maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från
deras hand.
010:013 Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill
jag icke mer frälsa eder.
010:014 Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de
frälsa eder, om I nu ären i nöd.
010:015 Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med
oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna
gång.»
010:016 Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och
tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels
vedermöda.
010:017 Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men
Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.
010:018 Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:
»Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill
skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»
011:001 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till
en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
011:002 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans
hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till
honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son
till en kvinna som icke är hans hustru.»
011:003 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet
Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg
med honom.
011:004 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
011:005 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste
i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
011:006 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi
strida mot Ammons barn.»
011:007 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och
drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I
ären i nöd, komma till mig?»
011:008 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu
kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot
Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads
inbyggare.»
011:009 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka
för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,
så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
011:010 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal.
Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
011:011 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom
till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför
HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
011:012 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät
säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot
mig och angripit mitt land?»
011:013 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog
upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till
Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
011:014 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
011:015 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit
något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
011:016 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom
öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
011:017 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt
mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå.
De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke
heller Då stannade Israel i Kades.
011:018 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och
Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på
andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är
Moabs gräns.
011:019 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung,
konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss
genom ditt land tåga dit vi skola.'
011:020 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt
land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i
Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
011:021 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels
hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas
land, ty dessa bodde då i detta land.
011:022 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok,
och från öknen ända till Jordan.
011:023 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt
folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
011:024 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det
tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,
fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
011:025 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons
konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med
Israel eller giva sig i strid med dem.
011:026 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande
orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda
sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke
tagit detta ifrån oss?
011:027 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då
du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan
Israels barn och Ammons barn.»
011:028 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom
genom sändebuden.
011:029 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och
Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i
Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
011:030 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
Ammons barn i min hand,
011:031 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut
emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,
det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till
brännoffer.»
011:032 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;
och HERREN gav dem i hans hand.
011:033 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog
landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och
ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under
Israels barn.
011:034 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans
dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda
barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
011:035 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och
ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till
jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun
inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord
tillbaka.»
011:036 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför
HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu
har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
011:037 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min
begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på
bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
011:038 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att
vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor
och begrät sin jungfrudom på bergen.
011:039 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han
förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade
icke känt någon man.
011:040 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter
år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under
fyra dagar vart år.
012:001 Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade
till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn
utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna
upp ditt hus jämte dig själv i eld.
012:002 Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med
Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke
frälsa mig ur deras hand.
012:003 Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min
själ i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN
gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig
till att strida emot mig?»
012:004 Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med
Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen
sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,
varken Efraim eller Manasse.»
012:005 Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för
efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:
»Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en
efraimit?» Om han då svarade nej,
012:006 så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'.» Sade han då
»sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala
ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid
vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället
fyrtiotvå tusen efraimiter.
012:007 Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen
Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.
012:008 Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel. 012:009 Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner utifrån. Och han var domare i Israel i sju år. 012:010 Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.