012:011 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var
han domare i Israel.
012:012 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i
Sebulons land.
012:013 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. 012:014 Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år. 012:015 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.
013:001 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav
HERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.
013:002 I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;
hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.
013:003 Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till
henne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du
skall bliva havande och föda en son.
013:004 Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka
drycker ej heller äter något orent.
013:005 Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud
ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir
allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att
frälsa Israel ur filistéernas hand.»
013:006 Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »En
gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket
fruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt
namn lät han mig icke veta.
013:007 Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda en
son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något
orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända
till sin död.'»
013:008 Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannen
som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss
huru vi skola göra med gossen som skall födas.»
013:009 Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,
när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var
hos henne.
013:010 Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;
hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har
uppenbarat sig för mig.»
013:011 Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom till
mannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade med
min hustru?» Han svarade: »Ja.»
013:012 Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad är
då att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?»
013:013 HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig till
vara för allt varom jag har talat med henne.
013:014 Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller
starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något
orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»
013:015 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar,
så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»
013:016 Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar,
skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett
brännoffer, så offra detta åt HERREN.» Ty Manoa förstod icke att
det var HERRENS ängel.
013:017 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn? Säg oss
det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i
fullbordan.»
013:018 HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mitt
namn? Det är alltför underbart.»
013:019 Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp
den på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske i
Manoas och hans hustrus åsyn.
013:020 När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen
HERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hans
hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte
013:021 Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans
hustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.
013:022 Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vi
hava sett Gud.»
013:023 Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss,
så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av
vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han
nu låtit oss höra sådant.»
013:024 Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;
och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.
013:025 Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i
Dans läger, mellan Sorga och Estaol.
014:001 När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se
en kvinna, en av filistéernas döttrar.
014:002 Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och
moder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en av
filistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»
014:003 Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinna
bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du
vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna
filistéerna?» Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, ty
hon behagar mig.»
014:004 Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,
som sökte sak med filistéerna. På den tiden rådde nämligen
filistéerna över Israel.
014:005 Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just
som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt
lejon rytande emot honom.
014:006 Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,
såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade
någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och
moder vad han hade gjort.
014:007 När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade
Simson.
014:008 En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek
då av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i
lejonets kropp se en bisvärm med honung.
014:009 Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan
han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och
de åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets
kropp han hade skrapat honungen.
014:010 När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett
gästabud, ty så plägade de unga männen göra.
014:011 Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,
som skulle vara hos honom.
014:012 Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om I
under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och
gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor
och trettio högtidsdräkter.
014:013 Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig
trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.» De sade
till honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»
014:014 Då sade han till dem:
»Från storätaren utgick ätbart,
från den grymme kom sötma.»
Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.
014:015 På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din man
till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp
dig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hit
för att utarma oss?»
014:016 Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatar
mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina
landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.»
Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder har
jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»
014:017 Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo
gästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,
eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på
gåtan åt sina landsmän.
014:018 Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i
staden det svaret:
»Vad är sötare än honung,
och vad är grymmare än ett lejon?»
Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, så
haden I icke gissat min gåta.»
014:019 Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon
och slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav
högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Och
hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders
hus.
014:020 Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som
han hade haft till sin särskilda följesven.