015:001 En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka
sin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: »Låt
mig gå in till min hustru i kammaren.» Men hennes fader ville
icke tillstädja honom att gå in;
015:002 hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hat
till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Men
hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i
stället för den andra.»
015:003 Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emot
filistéerna, om jag gör dem något ont.»
015:004 Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han
facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte
in en fackla mitt emellan de två svansarna.
015:005 Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på
filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och
oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.
015:006 Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo
de det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att denne
tog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.» Då drogo
filistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i
eld.
015:007 Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jag
sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»
015:008 Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå
eller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan
vid Etam.
015:009 Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde
sig i Lehi.
015:010 Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?» De
svarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att
göra mot honom såsom han har gjort mot oss.»
015:011 Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam
och sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss;
huru har du då kunnat göra så mot oss?» Han svarade dem: »Såsom
de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»
015:012 De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig och
sedan lämna dig i filistéernas hand.» Simson sade till dem: »Så
given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»
015:013 De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan
lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.» Så bundo de
honom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.
015:014 När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emot
honom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans
armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden
likasom smälte bort ifrån hans händer.
015:015 Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han
räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen
män.
015:016 Sedan sade Simson:
»Med åsnekäken slog jag
en skara, ja, två;
med åsnekäken slog jag
tusen man.»
015:017 När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man
kallade den platsen Ramat-Lehi.
015:018 Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN
och sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna stora
seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de
oomskurnas hand!»
015:019 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut
vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och
han fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandes
källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag.
015:020 Och han var domare i Israel under filistéernas tid, i tjugu år.
016:001 Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in
till henne.
016:002 När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit,
omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid
stadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:
»Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi
dräpa honom.»
016:003 Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod
han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda
dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade
alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det
berg som ligger gent emot Hebron.
016:004 Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid
bäcken Sorek.
016:005 Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade till
henne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror
att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,
så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig
ett tusen ett hundra siklar silver var.»
016:006 Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du är
så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»
016:007 Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och
vore såsom en vanlig människa.»
016:008 Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med
dem.
016:009 Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedan
ropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» Då
slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd
slites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade man
ingenting fått veta om hans styrka.
016:010 Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugit
för mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»
016:011 Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke
hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore
såsom en vanlig människa.»
016:012 Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så till
honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg i
försåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar,
såsom hade det varit trådar.
016:013 Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig och
ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.» Han
svarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud
i ränningen till din väv.»
016:014 Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till
honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknade
upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till
väven.
016:015 Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, du
som icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragit
mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»
016:016 Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran
och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,
016:017 och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:
»Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir
allt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig,
viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom
alla andra människor.»
016:018 Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin
hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernas
hövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han har
nu yppat för mig hela sin hemlighet.» Då kommo filistéernas
hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.
016:019 Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan
hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av
de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över
honom, och hans styrka vek ifrån honom.
016:020 Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han
då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nu
såsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste icke
att HERREN hade vikit ifrån honom.
016:021 Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen på
honom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med
kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.
016:022 Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit
avrakat.
016:023 Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa en
stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:
»Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»
016:024 Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:
»Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt
land och slog så många av oss ihjäl.»
016:025 Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämta
Simson, för att han må förlusta oss.» Och Simson blev hämtad ur
fängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hade
ställt honom mellan pelarna.
016:026 Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släpp
mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att
jag får luta mig mot dem.»
016:027 Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas alla
hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och
kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.
016:028 Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk på
mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får
taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»
016:029 Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade
på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra
handen och i den andra med vänstra.
016:030 Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan
böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över
hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så
dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan
han levde.
016:031 Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom
upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans
fader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.
017:001 I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.
017:002 Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklar
som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en
förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos
mig. Det var jag som tog dem.» Då sade hans moder: »Välsignad
vare du, min son, av HERREN!»
017:003 Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt
sin moder. Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa
penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må
låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem
nu tillbaka åt dig.»
017:004 Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans moder
två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne
gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan
ställdes in i Mikas hus.
017:005 Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och
husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till
präst åt sig.
017:006 På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
honom behagade.
017:007 I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var
levit och bodde där såsom främling.
017:008 Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för
att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under
sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.
017:009 Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
»Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på
vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan
bo.»
017:010 Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv fader
och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar
silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.» Då
följde leviten med honom.
017:011 Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne
behandlade den unge mannen såsom sin son.
017:012 Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge
mannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.
017:013 Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,
eftersom jag har fått leviten till präst.»