Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

018:001 På den tiden fanns ingen konung i Israel. Och på den tiden sökte
sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittills
hade icke något område tillfallit den såsom arvedel bland
Israels övriga stammar.
018:002 Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,
tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet och
undersöka det; och de sade till dem: »Gån åstad och undersöken
landet.» Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas
hus; där stannade de över natten.
018:003 När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitens
sätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: »Vem
har fört dig hit? Och vad gör du på detta ställe, och huru har
du det här?»
018:004 Han omtalade då för dem: »Så och så gjorde Mika med mig; han gav
mig lön, och jag blev präst åt honom.»
018:005 Då sade de till honom: »Fråga då Gud, så att vi få veta om den
resa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam.»
018:006 Prästen svarade dem: »Gån i frid. Den resa som I ären stadda på
står under HERRENS beskydd.»
018:007 Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågo
huru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,
stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landet
genom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrån
sidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.

018:008 När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,
frågade deras bröder dem: »Vad haven I att säga?»
018:009 De svarade: »Upp, låt oss draga åstad mot dem! Ty vi hava besett
landet och funnit det mycket gott. Skolen då I sitta stilla?
Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit och
intagen landet.
018:010 När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,
och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand—
en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära.»

018:011 Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade med
vapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.
018:012 De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför
kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger
bakom Kirjat-Jearim.
018:013 Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så
fram till Mikas hus.
018:014 De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togo
då till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här i
husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten
Gudabild. Så betänken nu vad I bören göra.»
018:015 Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till
Mikas hus, och hälsade honom.
018:016 Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingången
till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.
018:017 Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingo
upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,
så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att
prästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundra
vapenomgjordade männen.
018:018 När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den
skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna
gudabilden, sade prästen till dem: »Vad är det I gören!»
018:019 De svarade honom: »Tig, lägg handen på din mun, och gå med oss
och bliv fader och präst åt oss. Vilket är bäst för dig: att
vara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för en
hel stam och släkt i Israel?»
018:020 Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden och
husgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.

018:021 Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och läto
därvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset
föras främst i tåget.
018:022 Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas
hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas
hus, och som under tiden hade samlat sig.
018:023 Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:
»Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?»
018:024 Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,
därtill ock prästen, och så gån I eder väg. Vad har jag nu mer
kvar? Och ändå frågen I mig: 'Vad fattas dig?'!»
018:025 Men Dans barn sade till honom: »Låt oss icke höra ett ord mer
från dig. Eljest kan det hända att några män i förbittring hugga
ned eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, både
du själv och ditt husfolk.»
018:026 Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att de
voro starkare än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.
018:027 Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och
därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde
stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden
brände de upp i eld.
018:028 Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån
Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra
människor; den låg i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de åter upp
staden och bosatte sig där.
018:029 Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son
till Israel; förut hade staden hetat Lais.
018:030 Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; och
Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro
präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk
fördes bort i fångenskap.
018:031 De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,
och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i
Silo.

019:001 På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en
levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till
bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.
019:002 Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till
sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid
av fyra månader.
019:003 Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att
tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade
med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in i
sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han
glad emot honom.
019:004 Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han
stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där
nätterna över.
019:005 När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han
gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:
»Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»
019:006 Då satte de sig ned och åto båda tillsammans och
drucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut dig
för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»
019:007 Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader
honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över
natten.
019:008 På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att
resa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjen
så till eftermiddagen.» Därefter åto de båda tillsammans.
019:009 När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och
sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:
»Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen
nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt
ditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företaga
eder färd, så att du får komma hem till din hydda.»
019:010 Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo
och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,
det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;
och hans bihustru följde honom.

019:011 Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade
tjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i denna
jebuséstad och stanna där över natten.»
019:012 Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i en
främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,
fram till Gibea.»
019:013 Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försöka
hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea
eller Rama.»
019:014 Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick
solen ned.
019:015 Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i
Gibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna
platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över
natten.
019:016 Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på
fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom
främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.
019:017 När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande
mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen:
»Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»
019:018 Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda
till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;
därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i
Juda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga
emot mig i sitt hus.
019:019 Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin
åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer
oss, dina tjänare, så att intet fattas oss.»
019:020 Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig! Men låt mig få
sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen
må du icke stanna över natten.»
019:021 Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Och
sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.

019:022 Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades
plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på
dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:
»För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få
känna honom.»
019:023 Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:
»Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man har
kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.
019:024 Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en
bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och
göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke
göra någon sådan galenskap.
019:025 Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru
och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade
henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när
morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.
019:026 Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till
mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det
blev dager.
019:027 När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till
huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin
bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.
019:028 Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.» Men hon gav intet
svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen
sig redo och reste hem till sitt.
019:029 Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-
hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv
stycken och sände styckena omkring över hela Israels land.
019:030 Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänt
eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp
ur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslån
och sägen edert ord.»

020:001 Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig
såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads
land, inför HERREN i Mispa.
020:002 Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram
i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån
till fots.
020:003 Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade
dragit upp till Mispa.

Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning har
tillgått.»
020:004 Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda
och sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för
att stanna där över natten.
020:005 Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om
natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och
min bihustru kränkte de, så att hon dog.
020:006 Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena
omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade
gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.
020:007 Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram
förslag och råd här på stället.»
020:008 Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss må
gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.
020:009 Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå
över det.
020:010 På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,
och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för
att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det
kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom
tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i
Israel.»
020:011 Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom
en man.

020:012 Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar
och läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivit
begången ibland eder!
020:013 Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem
och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.» Men benjaminiterna
ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,
ord.
020:014 I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till
Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.
020:015 På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa
städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring
medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra
utvalda män.
020:016 Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro
vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,
utan att fela.
020:017 Och när Israels män—Benjamin frånräknad—mönstrades,
utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa
voro krigsmän.
020:018 Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.
Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i striden
mot Benjamins barn?» HERREN svarade: »Juda först.»