020:019 Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig
framför Gibea.
020:020 Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels
män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.
020:021 Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen
tjugutvå tusen man av Israel.
020:022 Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp
sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt
upp sig första dagen.
020:023 Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte
ända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu en
gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?» Och
HERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»
020:024 När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins
barn,
020:025 drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn
och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans
svärdbeväpnade män.
020:026 Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till
Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och
fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade
brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.
020:027 Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den
tiden där,
020:028 och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför
den på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga ut
till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå
därifrån?» HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jag
giva honom i din hand.»
020:029 Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.
020:030 Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på
tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea
likasom de förra gångerna.
020:031 Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt
bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,
fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på
den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över
fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.
020:032 Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasom
förut.» Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja fly
och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.
020:033 Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,
och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det
att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats
vid Maare-Geba.
020:034 Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent
emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att
olyckan var dem så nära.
020:035 Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn
nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra
man, allasammans svärdbeväpnade män.
020:036 Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo
nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som
de hade lagt mot Gibea.
020:037 Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de
som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden
med svärdsegg.
020:038 Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som
lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken
stiga upp från staden.
020:039 Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i
början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett
trettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna av
oss, nu likasom i den förra striden»,
020:040 då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det
avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu
se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.
020:041 När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män
förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.
020:042 Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men
fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där
nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.
020:043 De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned
dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.
020:044 Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert
folk.
020:045 Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,
fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo
av dem två tusen man.
020:046 Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin
tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro
tappert folk.
020:047 Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons
klippa i fyra månader.
020:048 Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och
slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som
ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de
träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade
på.
021:001 Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: »Ingen av oss
skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit.»
021:002 Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen
inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt
021:003 och sade: »Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i
Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?»
021:004 Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare
och offrade brännoffer och tackoffer.
021:005 och Israels barn sade: »Finnes någon bland Israels alla stammar,
som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?» Ty
man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till
HERREN i Mispa skulle straffas med döden.
021:006 Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade:
»Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.
021:007 Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få
hustrur? Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem
giva hustrur av våra döttrar.»
021:008 Och då frågade åter: »Finnes bland Israels stammar någon som
icke kom upp till HERREN i Mispa?» Och se, från Jabes i Gilead
hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.
021:009 Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i
Jabes i Gilead var där.
021:010 Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och
bjöd dessa och sade: »Gån åstad och slån invånarna i Jabes i
Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.
021:011 Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor
som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.
021:012 Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga
kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med
mankön, att skaffa. Dessa förde de då till lägret i Silo i
Kanaans land.
021:013 Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de
benjaminiter som befunno sig på Rimmons klippa, och tillbjöd dem
fred.
021:014 Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de
kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men dessa
räckte ingalunda till för dem.
021:015 Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort
en rämna bland Israels stammar.
021:016 Och de äldste i menigheten sade: »Vad skola vi göra med dem som
äro kvar, så att de kunna få hustrur? Ty alla kvinnor äro ju
utrotade ur Benjamin.»
021:017 Och de sade ytterligare: »De undkomna av Benjamin måste få en
besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.
021:018 Men själva kunna vi icke åt dem giva hustrur av våra döttrar, ty
Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver
en hustru åt Benjamin.»
021:019 Och de sade vidare: »En HERREN högtid plägar ju hållas år efter
år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går
från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona.»
021:020 Och de bjödo Benjamins barn och sade: »Gån åstad och läggen eder
i försåt i vingårdarna.
021:021 När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina
dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av
eder skall bland Silos döttrar rycka till sig en som kan bliva
hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins
land.
021:022 Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig
för oss, vilja vi säga till dem: 'Förunnen oss dem; ty ingen av
oss har tagit sig någon hustru i kriget. I haven ju då icke
själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder
skuld.'»
021:023 Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika
många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de
rövade. Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde
åter upp städerna och bosatte sig i dem.
021:024 Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och
en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och
en till sin arvedel.
021:025 På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad honom behagade.
Rut
001:001 På den tid då domarna regerade uppstod hungersnöd i landet. Då
drog en man från Bet-Lehem i Juda åstad med sin hustru och sina
båda söner för att bosätta sig i Moabs land under någon tid.
001:002 Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi, och hans båda söner
Mahelon och Kiljon; och de voro efratiter, från Bet-Lehem i Juda.
Så kommo de nu till Moabs land och vistades där.
001:003 Och Elimelek, Noomis man, dog; men hon levde kvar med sina båda
söner.
001:004 Dessa skaffade sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa och
den andra Rut.
001:005 Och sedan de hade bott där vid pass tio år, dogo också de båda,
Mahelon och Kiljon; men kvinnan levde kvar efter sina båda söner
och sin man.
001:006 Då stod hon upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från
Moabs land; ty hon hade hört i Moabs land att HERREN hade sett
till sitt folk och givit det bröd.