Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

001:007 Så begav hon sig, jämte sina båda sonhustrur, från det ställe
där hon hade vistats. Men när de nu gingo sin väg fram, för att
komma tillbaka till Juda land,
001:008 sade Noomi till sina båda sonhustrur: »Vänden om och gå hem
igen, var och en till sin moder.
001:009 HERREN bevise godhet mot eder, såsom I haven gjort mot de båda
döda och mot mig. HERREN give eder att I mån finna ro, var i sin
mans hus.» Därefter kysste hon dem. Men de brusto ut i gråt
001:010 och sade till henne: »Nej, vi vilja följa med dig tillbaka till
ditt folk.»
001:011 Men Noomi svarade: »Vänden om, mina döttrar. Varför skullen I gå
med mig? Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv, vilka
kunna bliva män åt eder?
001:012 Vänden om, mina döttrar, och gån hem, ty jag är nu för gammal
att överlämna mig åt en man. Och om jag än kunde tänka: 'Jag har
ännu hopp', ja, om jag ock redan i natt överlämnade mig åt en
man och så verkligen födde söner,
001:013 icke skullen I därför vänta, till dess att de hade blivit
fullvuxna, icke skullen I därför stänga eder inne och förbliva
utan män? Bort det, mina döttrar! Jag känner redan bedrövelse
nog för eder skull, eftersom HERRENS hand så har drabbat mig.»
001:014 Då brusto de åter ut i gråt. Och Orpa kysste sin svärmoder till
avsked, men Rut höll sig alltjämt intill henne.
001:015 Då sade hon: »Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk
och till sin gud; vänd ock du tillbaka och följ din svägerska.»
001:016 Men Rut svarade: »Sök icke intala mig att övergiva dig och vända
tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå, och där du
stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud
är min Gud.
001:017 Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven.
HERREN straffe mig nu och framgent, om något annat än döden
kommer att skilja mig från dig.»
001:018 Då hon nu såg att denna stod fast i sitt beslut att gå med
henne, upphörde hon att tala därom med henne.

001:019 Så gingo de båda med varandra, till dess att de kommo till
Bet-Lehem. Och när de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i
rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: »Detta är ju
Noomi!»
001:020 Men hon sade till dem: »Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig
Mara, ty den Allsmäktige har låtit mycken bedrövelse komma över
mig.
001:021 Rik drog jag härifrån, och tomhänt har HERREN låtit mig komma
tillbaka. Varför kallen I mig då Noomi, när HERREN har vittnat
emot mig, när den Allsmäktige har låtit det gå mig så illa?»

001:022 Så kom då Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i
det hon vände tillbaka från Moabs land. Och de kommo till
Bet-Lehem, när kornskörden begynte.

002:001 Men Noomi hade en frände på sin mans sida, en rik man av
Elimeleks släkt, vid namn Boas.
002:002 Och moabitiskan Rut sade till Noomi: »Låt mig gå ut på åkern och
plocka ax efter någon inför vilkens ögon jag finner nåd.» Hon
svarade henne: »Ja, gå, min dotter.»
002:003 Då gick hon åstad och kom till en åker och plockade där ax efter
skördemännen; och det hände sig så för henne att åkerstycket
tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.
002:004 Och Boas kom just då dit från Bet-Lehem; och han sade till
skördemännen: »HERREN vare med eder.» De svarade honom: »HERREN
välsigne dig.»
002:005 Och Boas frågade den bland tjänarna, som hade uppsikt över
skördemännen: »Vem tillhör den unga kvinnan där?»
002:006 Tjänaren som hade uppsikt över skördemännen svarade och sade:
»Det är en moabitisk kvinna, den kvinna som med Noomi har kommit
hit från Moabs land.
002:007 Hon bad att hon skulle få plocka och hopsamla ax bland kärvarna,
efter skördemännen; och så kom hon, och hon har hållit på allt
sedan i morse ända till denna stund, utom att hon nyss har vilat
något litet därinne.»
002:008 Då sade Boas till Rut: »Hör, min dotter: du skall icke gå bort
och plocka ax på någon annan åker, ej heller gå härifrån, utan
du skall hålla dig till mina tjänarinnor här.
002:009 Se efter, var skördemännen arbeta på åkern, och gå efter dem;
jag har förbjudit mina tjänare att göra dig något för när. Och
om du bliver törstig, så gå till kärlen och drick av det som
mina tjänare hämta.»
002:010 Då föll hon ned på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och
sade till honom: »Varför har jag funnit sådan nåd för dina ögon,
att du tager dig an mig, fastän jag är en främling?»
002:011 Boas svarade och sade till henne: »För mig har blivit berättat
allt vad du har gjort mot din svärmoder efter din mans död, huru
du har övergivit din fader och din moder och ditt fädernesland,
och vandrat åstad till ett folk som du förut icke kände.
002:012 HERREN vedergälle dig för vad du har gjort; ja, må full lön
tillfalla dig från HERREN, Israels Gud, till vilken du har
kommit, för att finna tillflykt under hans vingar.»
002:013 Hon sade: »Så må jag då finna nåd för dina ögon, min herre; ty
du har tröstat mig och talat vänligt med din tjänarinna, fastän
jag icke är såsom någon av dina tjänarinnor.»

002:014 Och när måltidsstunden var inne, sade Boas till henne: »Kom
hitfram och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinet.» Då
satte hon sig vid sidan av skördemännen; och han lade för henne
rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick därtill över.
002:015 Och när hon därefter stod upp för att plocka ax, bjöd Boas sina
tjänare och sade: »Låten henne ock få plocka ax mellan kärvarna,
och förfördelen henne icke.
002:016 Ja, I mån till och med draga ut strån ur knipporna åt henne och
låta dem ligga, så att hon får plocka upp dem, och ingen må
banna henne därför.»
002:017 Så plockade hon ax på åkern ända till aftonen; och när hon
klappade ut det som hon hade plockat, var det vid pass en efa
korn.

002:018 Och hon tog sin börda och gick in i staden, och hennes svärmoder
fick se vad hon hade plockat. Därefter tog hon fram och gav
henne vad hon hade fått över, sedan hon hade ätit sig mätt.
002:019 Då sade hennes svärmoder till henne: »Var har du i dag plockat
ax, och var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig
an dig!» Då berättade hon för sin svärmoder hos vem hon hade
arbetat; hon sade: »Den man som jag i dag har arbetat hos heter
Boas.»
002:020 Då sade Noomi till sin sonhustru: »Välsignad vare han av HERREN,
därför att han icke har undandragit sig att bevisa godhet både
mot de levande och mot de döda!» Och Noomi sade ytterligare till
henne: »Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän.»
002:021 Moabitiskan Rut sade: »Han sade ock till mig: 'Håll dig till
mina tjänare, ända till dess att de hava inbärgat hela min
skörd.'»
002:022 Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: »Ja, det är bäst, min
dotter, att du går med hans tjänarinnor, så att man icke
behandlar dig illa, såsom det kunde ske på en annan åker.»
002:023 Så höll hon sig då till Boas' tjänarinnor och plockade ax där,
till dess både korn- och veteskörden voro avslutade. Men hon
bodde hos sin svärmoder.

003:001 Och hennes svärmoder Noomi sade till henne: »Min dotter, jag
vill söka skaffa dig ro, för att det må gå dig väl.
003:002 Så hör då: Boas, med vilkens tjänarinnor du har varit
tillsammans, är ju vår frände. Och just i natt kastar han korn
på sin tröskplats.
003:003 Så två dig nu och smörj dig och kläd dig, och gå ned till
tröskplatsen. Men laga så, att mannen icke får se dig, förrän
han har ätit och druckit.
003:004 När han då lägger sig, så se efter, var han lägger sig, och gå
dit och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där; han
skall då själv säga dig vad du bör göra.»
003:005 Hon svarade: »Allt vad du säger vill jag göra.»

003:006 Och hon gick ned till tröskplatsen och gjorde alldeles såsom
hennes svärmoder hade bjudit henne.
003:007 Ty när Boas hade ätit och druckit, så att hans hjärta blev
glatt, och sedan han hade gått åstad och lagt sig invid
sädeshögen, kom hon oförmärkt och lyfte upp täcket vid hans
fötter och lade sig där.
003:008 Vid midnattstiden blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt och
fick då se en kvinna ligga vid hans fötter.
003:009 Och han sade: »Vem är du?» Hon svarade: »Jag är Rut, din
tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, ty du är
min bördeman.»
003:010 Då sade han: »Välsignad vare du av HERREN, min dotter! Du har nu
givit ett större bevis på din kärlek än förut, därigenom att du
icke har lupit efter unga män, vare sig fattiga eller rika.
003:011 Så frukta nu icke, min dotter; allt vad du säger vill jag göra
dig. Ty allt folket i min stad vet att du är en rättskaffens
kvinna.
003:012 Nu är det visserligen sant att jag är din bördeman; men en annan
bördeman finnes, som är närmare än jag.
003:013 Stanna nu kvar i natt; om han i morgon vill taga dig efter
bördesrätt, gott, må han då göra det, så sant HERREN lever. Ligg
nu kvar ända till morgonen.»

003:014 Så låg hon vid hans fötter ända till morgonen, men hon fick stå
upp, innan ännu någon kunde känna igen den andre; ty han tänkte:
»Det får icke bliva känt att kvinnan har kommit hit till
tröskplatsen.»
003:015 Och han sade: »Räck hit manteln som du har på dig, och håll fram
den.» Och hon höll fram den. Då mätte han upp sex mått korn och
gav henne att bära; därefter gick hon in i staden.

003:016 Och när hon kom till sin svärmoder, sade denna: »Huru har det
gått för dig, min dotter?» Då berättade hon för henne allt vad
mannen hade gjort mot henne;
003:017 och hon sade: »Dessa sex mått korn gav han mig, i det han sade:
'Du skall icke komma tomhänt hem till din svärmoder.'»
003:018 Då svarade hon: »Bida, min dotter, till dess du får se huru
saken avlöper; ty mannen skall icke giva sig till ro, med mindre
han i dag för saken till sitt slut.»