004:001 Och Boas hade gått upp till stadsporten och satt sig där. Då
hände sig att den bördeman som Boas hade talat om gick där fram;
då nämnde han honom vid namn och sade: »Kom hit och sätt dig
här.» Och han kom och satte sig.
004:002 Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och
sade: »Sätten eder här.» Och de satte sig.
004:003 Sedan sade han till bördemannen: »Det åkerstycke som tillhörde
vår broder Elimelek har Noomi sålt, hon som kom tillbaka från
Moabs land.
004:004 Därefter tänkte jag att jag skulle underrätta dig därom och
säga: Köp det inför dem som här sitta och inför mitt folks
äldste. Om du vill taga det efter bördesrätt, så säg mig det, så
att jag får veta det, ty ingen annan äger bördesrätt än du
och, näst dig, jag själv.» Han sade: »Jag vill taga det efter
bördesrätt.»
004:005 Då sade Boas: »När du köper åkern av Noomis hand, då köper du
den ock av moabitiskan Rut, den dödes hustru, med skyldighet att
uppväcka den dödes namn och fästa det vid hans arvedel.»
004:006 Bördemannen svarade: »Då kan jag icke begagna mig av min
bördesrätt, ty jag skulle därmed fördärva min egen arvedel.
Börda du åt dig vad jag skulle hava bördat, ty jag kan icke göra
det.»
004:007 Men när någon bördade något eller avtalade ett byte, var det
fordom sed i Israel att han, till stadfästelse av ett sådant
avtal, drog av sig sin sko och gav den åt den andre; och detta
gällde såsom ett vittnesbörd i Israel.
004:008 Så sade nu bördemannen till Boas: »Köp du det»; och han drog
därvid av sig sin sko.
004:009 Då sade Boas till de äldste och till allt folket: »I ären i dag
vittnen till att jag nu har köpt av Noomis hand allt vad som har
tillhört Kiljon och Mahelon.
004:010 Därjämte har jag ock köpt moabitiskan Rut, Mahelons hustru, till
hustru åt mig, för att uppväcka den dödes namn och fästa det vid
hans arvedel, på det att den dödes namn icke må bliva utrotat
bland hans bröder eller ur porten till hans stad. I ären i dag
vittnen härtill.»
004:011 Och allt folket i stadsporten, så ock de äldste, svarade: »Ja,
och HERREN låte den kvinna som nu går in i ditt hus bliva lik
Rakel och Lea, de båda som hava byggt upp Israels hus. Och må du
förkovra dig storligen i Efrata och göra dig ett namn i
Bet-Lehem.
004:012 Och blive ditt hus såsom Peres' hus, hans som Tamar födde åt
Juda, genom de avkomlingar som HERREN skall giva dig med denna
unga kvinna.»
004:013 Så tog då Boas Rut till sig, och hon blev hans hustru, och han
gick in till henne; och HERREN gav henne livsfrukt, och hon
födde en son.
004:014 Då sade kvinnorna till Noomi: »Lovad vare HERREN, som i dag har
så gjort, att det icke fattas dig en bördeman som skall få ett
namn i Israel!
004:015 Han skall bliva dig en tröstare och en försörjare på din
ålderdom; ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon
som är mer för dig än sju söner.»
004:016 Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev dess
sköterska.
004:017 Och grannkvinnorna sade: »Noomi har fått en son»; och de gåvo
honom namn, de kallade honom Obed. Han blev fader till Isai,
Davids fader.
004:018 Och detta är Peres' släktregister: Peres födde Hesron; 004:019 Hesron födde Ram; Ram födde Amminadab; 004:020 Amminadab födde Naheson; Naheson födde Salma; 004:021 Salmon födde Boas; Boas födde Obed; 004:022 Obed födde Isai, och Isai födde David.
Första Samuelsboken
001:001 I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette
Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son
till Suf, en efraimit.
001:002 Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna.
Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
001:003 Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att
tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
001:004 En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru
Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av
offret;
001:005 men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade
Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
001:006 Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede,
mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne
ofruktsam.
001:007 För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus,
gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på
samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.
001:008 Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du?
Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer
för dig än tio söner?
001:009 En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan
prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att
Hanna stod upp
001:010 och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under
bitter gråt.
001:011 Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se
till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta
din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så
vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen
rakkniv skall komma på hans huvud.»
001:012 När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på
hennes mun
001:013—Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes
läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke—då trodde Eli
att hon var drucken.
001:014 Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom
en drucken? Laga så, att ruset går av dig.»
001:015 Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt
prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men
jag utgöt nu min själ för HERREN.
001:016 Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt
myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala
ända till denna stund.»
001:017 Då svarade Eli och sade: »Gå i frid. Israels Gud skall giva dig
vad du har utbett dig av honom.»
001:018 Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.» Så gick
kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så
sorgsen ut.
001:019 Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN,
vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände
sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
001:020 Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om;
denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag
utbett mig honom.»
001:021 När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att
offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
001:022 gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: »Jag vill
vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra
honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte
och sedan stanna där för alltid.»
001:023 Hennes man Elkana sade till henne: »Gör vad du finner för gott;
stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast
uppfylla sitt ord.» Så stannade då hustrun hemma och gav sin son
di, till dess hon skulle avvänja honom.
001:024 Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig
ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde
hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.
001:025 Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
001:026 Och hon sade: »Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre,
jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
001:027 Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad
mig av honom.
001:028 Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge
han lever, skall han vara given åt HERREN.» Och de tillbådo där
HERREN.
002:001 Och Hanna bad och sade: