Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

030:001 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
intagit Siklag och bränt upp det i eld.
030:002 Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
bort dem och gått sin väg.
030:003 När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
döttrar voro bortförda såsom fångar,
030:004 brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
att de icke förmådde gråta mer.
030:005 Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
030:006 Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
030:007 Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit
till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.
030:008 David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna
rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt
efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
räddning.»

030:009 Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
030:010 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

030:011 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och
vatten att dricka
030:012 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
030:013 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?»
Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
därför att jag blev sjuk.
030:014 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
eld.»
030:015 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den
rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke
dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
ned till den rövarskaran.»
030:016 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt
på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda
land.
030:017 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
030:018 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
hustrur räddade David också.
030:019 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
030:020 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

030:021 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
hälsade dem.
030:022 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde
med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
barn med sig och gå hem.»
030:023 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
denna rövarskara, som kom över oss.
030:024 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
varandra.»
030:025 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
dag.
030:026 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en
skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
030:027 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
och de äldste i Jattir;
030:028 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
Estemoa;
030:029 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
de äldste i kainéernas städer;
030:030 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
Atak;
030:031 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
vandrat omkring med sina män.

031:001 Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
031:002 Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
031:003 När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.
031:004 Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
genomborra mig och hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare
ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv
svärdet och störtade sig därpå.
031:005 Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
på sitt svärd och följde honom i döden.

031:006 Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och
hans vapendragare, och därjämte alla hans män.
031:007 Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan
Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och
hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan
kommo filistéerna och bosatte sig i dem.

031:008 Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget
Gilboa.
031:009 Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och
sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det
glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.
031:010 Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde
de upp på Bet-Sans mur.

031:011 Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filistéerna hade
gjort med Saul,
031:012 stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo
Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo
sig därefter till Jabes och förbrände dem där.
031:013 Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes
och fastade så i sju dagar.

Andra Samuelsboken

001:001 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över
Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i
Siklag,
001:002 då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger,
med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han
kom in till David, föll han ned till jorden och bugade
sig.
001:003 David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:
»Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»
001:004 Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han
svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava
också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»
001:005 David frågade den unge mannen som berättade detta för honom:
»Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»
001:006 Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom
svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där
fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar
och ryttare ansatte honom.
001:007 När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och
jag svarade: 'Här är jag.'
001:008 Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag
var en amalekit.
001:009 Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig
dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet
ännu alltjämt är kvar i mig.'
001:010 Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju
att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog
diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på
hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»
001:011 Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock
alla de män som voro där med honom.
001:012 Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen
för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och
för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.
001:013 Och David frågade den unge mannen som hade framfört
underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag
är son till en amalekit som lever här såsom främling.»
001:014 David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att
uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»
001:015 Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt
ned honom.» Och han slog honom till döds.
001:016 Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty
din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har
dödat HERRENS smorde.'»