014:001 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot
Absalom.
014:002 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna
och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i
sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en
kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
014:003 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.»
Joab lade nu orden i hennes mun.
014:004 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till
jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o
konung!»
014:005 Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack,
jag är änka; min man är död.
014:006 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med
varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan
och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
014:007 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de
säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda
honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;
på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min
man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja
de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»
014:008 Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva
befallning om dig.»
014:009 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre
konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen
och hans tron vare utan skuld.»
014:010 Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till
mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
014:011 Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att
blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke
förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett
hår av din son skall falla på jorden.»
014:012 Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min
herre konungen.» Han sade: »Tala.»
014:013 Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När
konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,
eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
014:014 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på
jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke
livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den
förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
014:015 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre
konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då
tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända
skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
014:016 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från
den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds
arvedel.
014:017 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva
mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör
allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
014:018 Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig
något av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Min
herre konungen tale.»
014:019 Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?»
Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung:
om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,
vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab
som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun
allt vad jag har sagt.
014:020 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab
handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel
och vet allt som sker på jorden.»
014:021 Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du
önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
014:022 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och
välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare
att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom
konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
014:023 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom
till Jerusalem.
014:024 Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han
får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till
sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
014:025 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som
man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa
fanns icke något fel på honom
014:026 Och när han lät klippa håret på sitt huvud—vid slutet av vart
år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han
måste låta klippa det—så befanns det, att när man vägde håret
från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter
konungsvikt.
014:027 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet
Tamar; hon var en skön kvinna.
014:028 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma
inför konungens ansikte,
014:029 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till
konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände
bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
014:030 Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett
åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu
dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på
åkerstycket.
014:031 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:
»Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
014:032 Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom
hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:
'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre
för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför
konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må
han döda mig.
014:033 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade
då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned
för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför
konungen. Och konungen kysste Absalom.
015:001 En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill
ock femtio man som löpte framför honom.
015:002 Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av
vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg
till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade
Absalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?»
När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israels
stammar»,
015:003 sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt,
men du har ingen som hör på dig hos konungen.»
015:004 Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare i
landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme
till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»
015:005 Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han
ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
015:006 På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för
att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom
Israels män.
015:007 Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till
konungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det
löfte som jag har gjort åt HERREN.
015:008 Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;
jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så
vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'»
015:009 Konungen sade till honom: »Gå i frid.» Då stod han upp och begav
sig till Hebron.
015:010 Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar
och lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu har
Absalom blivit konung i Hebron.'»
015:011 Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som
voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om
någonting.
015:012 Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta
giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Och
sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet
gick folket över till Absalom.
015:013 Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava vänt
sina hjärtan till Absalom.»
015:014 Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i
Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för
oss undan Absalom. Skynden eder åstad, så att han icke med hast
kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens
invånare med svärdsegg.»
015:015 Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herre
konungen behagar äro dina tjänare redo.
015:016 Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock
lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.
015:017 Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de
stannade vid Bet-Hammerhak.
015:018 Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock
alla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundra
man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi
framför konungen.
015:019 Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du med
oss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en
främling och därtill landsflyktig från ditt hem.
015:020 I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss
på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vänd
tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och
trofasthet bevisas eder.»
015:021 Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, och
så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre
konungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liv
eller död.»
015:022 Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.» Och gatiten
Ittai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn som
han hade med sig.
015:023 Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Och
då nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folket
över och tog vägen åt öknen.
015:024 Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de
buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark—
varvid också Ebjatar kom ditupp—till dess att allt folket
hade hunnit draga fram ur staden.
015:025 Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in i
staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma
tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.
015:026 Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig'—se, då är
jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»
015:027 Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vänd
tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars
son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.
015:028 Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ett
budskap kommer från eder med underrättelser till mig.
015:029 Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och
stannade där.
015:030 Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud
ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock
höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.
015:031 Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem
som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, gör
Ahitofels råd till dårskap.»
015:032 När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade
tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven
livklädnad och med jord på sitt huvud.
015:033 David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig till
besvär.
015:034 Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:
'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din
faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan du
gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.
015:035 Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får
höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och
Ebjatar.
015:036 De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,
och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt
vad I fån höra.»
015:037 Så gick då Husai, Davids vän, in i staden. Och jämväl Absalom
drog in i Jerusalem.
016:001 När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då
mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,
som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra
fruktkakor och en vinlägel.
016:002 Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba
svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida
på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och
vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
016:003 Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svarade
konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall
Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»
016:004 Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall
vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna
nåd för dina ögon, min herre konung.»