012:001 Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom,
sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene var
rik och den andre fattig.
012:002 Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.
012:003 Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han
hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och
hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och
drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom
en dotter.
012:004 Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke
taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande
som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens
lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»
012:005 Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade
till Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som
har gjort detta.
012:006 Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde
sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»
012:007 Men Natan sade till David: »Du är den mannen. Så säger HERREN,
Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag
har räddat dig ur Sauls hand.
012:008 Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i
din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om
detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare
giva dig både ett och annat.
012:009 Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i
hans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och
hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har
du dräpt med Ammons barns svärd.
012:010 Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig
tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias
hustru till hustru åt dig.
012:011 Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från
ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon
och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur
mitt på ljusa dagen.
012:012 Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta
ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»
012:013 Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natan
sade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du
skall icke dö.
012:014 Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender
att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig
döden dö.»
012:015 Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias
hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev
dödssjukt.
012:016 Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och
när han kom hem, låg han på bara marken över natten.
012:017 Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att
förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och
han åt icke heller något med dem.
012:018 Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att
om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi
talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke
lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom
att barnet har dött? Han kunde göra något ont.»
012:019 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod
han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Har
barnet dött?» De svarade: »Ja.»
012:020 Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och
bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när
han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt
honom, och han åt.
012:021 Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt?
Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så
snart barnet har dött, står du upp och äter!»
012:022 Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag,
ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och
låter barnet få leva.'
012:023 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag
väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han
kommer icke tillbaka till mig.»
012:024 Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne
och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav
namnet Salomo. Och HERREN älskade honom
012:025 och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom
namnet Jedidja, för HERRENS skull.
012:026 Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog
konungastaden.
012:027 Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag har
angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
012:028 Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag
den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära
namnet därför.»
012:029 Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep
det och intog det.
012:030 Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en
talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på
Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
myckenhet.
012:031 Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och
tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt
Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände
David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
013:001 Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön
syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till
henne.
013:002 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att
han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke
vara möjligt att göra henne något.
013:003 Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids
broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
013:004 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd
ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon
svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms
syster Tamar.»
013:005 Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.
När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:
'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt
henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan
få den ur hennes hand att äta.'»
013:006 Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för
att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster
Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att
jag kan få dem ur hennes hand att äta.»
013:007 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till
din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»
013:008 Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg
till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav
kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
013:009 Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;
men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut
härifrån. Då gingo alla ut därifrån.
013:010 Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att
jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon
hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
013:011 Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,
fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos
mig, min syster.»
013:012 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty
sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
013:013 Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle
ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han
vägrar nog icke att giva mig åt dig.»
013:014 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne
övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
013:015 Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,
den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han
hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå
din väg.»
013:016 Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt
brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du
har gjort med mig.»
013:017 Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man
som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut
härifrån, och rigla du dörren efter henne.»
013:018 Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro
konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När
tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
013:019 tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida
livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade
handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
013:020 Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon
varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.
Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin
broder Absaloms hus i svår sorg.
013:021 Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
013:022 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty
Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster
Tamar.
013:023 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som
ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
013:024 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava
fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå
med din tjänare.»
013:025 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke
allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och
fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom
sin avskedshälsning.
013:026 Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon
gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå
med dig?»
013:027 Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de
övriga konungasönerna gå med honom.
013:028 Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons
hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:
'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag
som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom
käcka män.»
013:029 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.
Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på
sin mulåsna och flydde.
013:030 Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att
Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en
enda av dem fanns kvar.
013:031 Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på
marken, under det att alla hans tjänare stodo där med
sönderrivna kläder.
013:032 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda
och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de
unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.
Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne
kränkte hans syster Tamar.
013:033 Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit
sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är
död.»
013:034 Emellertid flydde Absalom.—När nu mannen som stod på vakt
lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen
bakom honom, vid sidan av berget.
013:035 Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner.
Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»
013:036 Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de
brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto
häftigt och bitterligen.
013:037 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs
son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
013:038 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade
han där i tre år.
013:039 Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han
tröstade sig över att Amnon var död.