Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

002:015 När profetlärjungarna, som voro vid Jeriko på något avstånd,
sågo detta, sade de: »Elias ande vilar på Elisa.» Och de kommo
honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.
002:016 Och de sade till honom: »Se, bland dina tjänare finnas femtio
raska män; låt dessa gå och söka efter din herre. Kanhända har
HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller
i någon dal.» Men han svarade: »Sänden ingen åstad.
002:017 Men när de länge och väl enträget hade bett honom därom, sade
han: »Så sänden då åstad.» Då sände de åstad femtio män; och
dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.
002:018 När de sedan kommo tillbaka till honom, medan han ännu vistades
i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke
skullen gå?»

002:019 Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott,
såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav komma
missfall i landet.»
002:020 Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.»
Och de hämtade en åt honom.
002:021 Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri och
sade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död
och missfall skola icke mer komma därav.
002:022 Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag,
i enlighet med det ord Elisa talade.
002:023 Därifrån begav han sig upp till Betel. Och under det han var på
väg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte
driva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du
flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»
002:024 När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en
förbannelse över dem i HERRENS namn. Då kommo två björninnor ut
ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.
002:025 Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifrån
tillbaka till Samaria.

003:001 Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,
Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
003:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans
fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans
fader hade låtit göra.
003:003 Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom
vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han
icke.

003:004 Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till
konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra
tusen vädurar.
003:005 Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i
Israel.
003:006 Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
003:007 Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och
lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du
draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag
vill draga ditupp—jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,
mina hästar såsom dina hästar!»
003:008 Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade
»Vägen genom Edoms öken.»

003:009 Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i
Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet
vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
003:010 Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa
dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
003:011 Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi
kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels
konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han
som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
003:012 Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och
Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
003:013 Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att
göra? Gå du till din faders profeter och till din moders
profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN
skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem
i Moabs hand!»
003:014 Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare
jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så
skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
003:015 Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren
spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
003:016 Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid
grop.
003:017 Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se
något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så
att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och
edra övriga djur.
003:018 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock
giva Moab i eder hand.
003:019 Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga
städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla
vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med
stenar.»
003:020 Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,
strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med
vatten.
003:021 Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit
upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför
ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
003:022 Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på
vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
003:023 Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i
strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»
003:024 Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och
slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i
landet och slogo ytterligare moabiterna.
003:025 Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken
kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,
och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd
fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av
Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto
den
003:026 och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,
tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig
igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
003:027 Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter
honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då
drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp
och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.

004:001 Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade
till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet
att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare
och vill taga mina båda söner till trälar.
004:002 Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vad
har du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i
huset än en flaska smörjelseolja.»
004:003 Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar,
tomma kärl, men icke för få.
004:004 Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut
i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan
det.»
004:005 Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörren
om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon
göt i.
004:006 Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt
mig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intet
kärl mer. Då stannade oljan av.
004:007 Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gå
och sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dina
söner leva av det som bliver över.»

004:008 En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som
nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom
ditöver, tog han in där och åt.
004:009 Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han
som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.
004:010 Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in
åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han
kan få taga in där, när han kommer till oss.»
004:011 Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga
där.
004:012 Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.
004:013 Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du har
haft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har
du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'»
Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»
004:014 Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasi
svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»
004:015 Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne,
och hon stannade i dörren.
004:016 Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son
i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla
icke din tjänarinna något sådant.»
004:017 Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid
den tid som Elisa hade sagt henne.

004:018 Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut
till sin fader hos skördemännen.
004:019 Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!»
Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans
moder.
004:020 Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt i
hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.
004:021 Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde
igen om honom och gick ut.
004:022 Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av
tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen;
sedan kommer jag strax tillbaka.»
004:023 Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är ju
varken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»
004:024 Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på
framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger
dig till.»
004:025 Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel.
Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till
sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.
004:026 Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt till
med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»
004:027 Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om
hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan;
men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är
bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit
mig få veta det.»
004:028 Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jag
icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»
004:029 Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav
i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på
honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans
hälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»
004:030 Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du
själv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följde
med henne.
004:031 Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens
ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av
förnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom till
mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke
vaknat upp.»
004:032 Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på
hans säng.
004:033 Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till
HERREN.
004:034 Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han
hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer
på hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blev
kroppen varm.
004:035 Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så
åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen,
ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen.
004:036 Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade
han: »Tag din son.»
004:037 Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot
jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.

004:038 Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet.
När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till
sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa
åt profetlärjungarna.»
004:039 Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då
fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något
som liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skar
han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till
dem.
004:040 Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snart
de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade:
»Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta.
004:041 Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i
grytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.»
Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.

004:042 Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen
förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin
påse. Då sade han: »Giv det åt folket att äta.»
004:043 Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta
för hundra män?» Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så
säger HERREN: De skola äta och få över.
004:044 Då satte han fram det för dem. Och de åto och fingo över, såsom
HERREN hade sagt.