017:008 De redliga häpna över sådant,
och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
017:009 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
017:010 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,
jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
017:011 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,
vad som var mitt hjärtas begär.
017:012 Men natten vill man göra till dag,
ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
017:013 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,
i mörkret skall jag bädda mitt läger;
017:014 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,
till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
017:015 Vad bliver då av mitt hopp,
ja, mitt hopp, vem får skåda det?
017:016 Till dödsrikets bommar far det ned,
då jag nu själv går till vila i stoftet.
018:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
018:002 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord?
Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.
018:003 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur,
räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?
018:004 Du som i din vrede sliter sönder dig själv,
menar du att dör din skull jorden skall bliva öde
och klippan flyttas bort från sin plats?
018:005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut,
och lågan av hans eld icke giva något sken.
018:006 Ljuset skall förmörkas i hans hydda,
och lampan slockna ut för honom.
018:007 Hans väldiga steg skola stäckas,
hans egna rådslag bringa honom på fall.
018:008 Ty han rusar med sina fötter in i nätet,
försåten lura, där han vandrar fram;
018:009 snaran griper honom om hälen,
och gillret tager honom fatt;
018:010 garn till att fånga honom äro lagda på marken
och snärjande band på hans stig.
018:011 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser,
de jaga honom, varhelst han går fram.
018:012 Olyckan vill uppsluka honom,
och ofärd står redo, honom till fall.
018:013 Under hans hud frätas hans lemmar bort,
ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.
018:014 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort,
och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.
018:015 I hans hydda får främlingar bo,
och svavel utströs över hans boning.
018:016 Nedantill förtorkas hans rötter,
och ovantill vissnar hans krona bort.
018:017 Hans åminnelse förgås ifrån jorden,
hans namn lever icke kvar i världen.
018:018 Från ljus stötes han ned i mörker
och förjagas ifrån jordens krets.
018:019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk,
och ingen i hans boningar skall slippa undan.