021:016 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,
och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
021:017 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,
huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,
och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
021:018 De borde ju bliva såsom halm för vinden,
lika agnar som stormen rycker bort.
021:019 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»
Ja, men honom själv borde han vedergälla,
så att han finge känna det.
021:020 Med egna ögon borde han se sitt fall,
och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
021:021 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,
när hans månaders antal har nått sin ände?
021:022 »Skall man då lära Gud förstånd,
honom som dömer över de högsta?»
021:023 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,
där han sitter i allsköns frid och ro;
021:024 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,
och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
021:025 Den andre måste dö med bedrövad själ,
och aldrig fick han njuta av någon lycka.
021:026 Tillsammans ligga de så i stoftet,
och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
021:027 Se, jag känner väl edra tankar
och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
021:028 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,
av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
021:029 Haven I då ej frågat dem som vida foro,
och akten I ej på deras vittnesbörd:
021:030 att den onde bliver sparad på ofärdens dag
och bärgad undan på vredens dag?
021:031 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?
Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
021:032 Och när han har blivit bortförd till graven,
så vakar man sedan där vid kullen.
021:033 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.
I hans spår drager hela världen fram;
före honom har och otaliga gått.
021:034 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?
Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
022:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade: