032:015 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,
målet i munnen hava de mist.
032:016 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,
då de stå där och ej mer hava något svar!
032:017 Nej, också jag vill svara i min ordning,
jag vill lägga fram min mening, också jag.
032:018 Ty, fullt upp har jag av skäl,
anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
032:019 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,
likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
032:020 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,
jag vill upplåta mina läppar och svara.
032:021 Jag får ej hava anseende till personen,
och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
032:022 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;
huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
033:001 Men hör nu, Job, mina ord,
och lyssna till allt vad jag vill säga.
033:002 Se, jag upplåter nu mina läppar,
min tunga tager till orda i min mun.
033:003 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal,
och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
033:004 Guds ande är det som har gjort mig,
den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
033:005 Om du förmår, så må du nu svara mig;
red dig till strid mot mig, träd fram.
033:006 Se, jag är likställd med dig inför Gud,
jag är danad av en nypa ler, också jag.
033:007 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig,
ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
033:008 Men nu sade du så inför mina öron,
så ljödo de ord jag hörde:
033:009 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse,
oskyldig är jag och utan missgärning;
033:010 men se, han finner på sak mot mig,
han aktar mig såsom sin fiende.
033:011 Han sätter mina fötter i stocken,
vaktar på alla mina vägar.»
033:012 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig.
Gud är ju förmer än en människa.
033:013 Huru kan du gå till rätta med honom,
såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
033:014 Både på ett sätt och på två talar Gud,
om man också ej aktar därpå.
033:015 I drömmen, i nattens syn,
när sömnen har fallit tung över människorna
och de vila i slummer på sitt läger,
033:016 då öppnar han människornas öron
och sätter inseglet på sina varningar till dem,
033:017 när han vill avvända någon från en ogärning
eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
033:018 Så bevarar han hennes själ från graven
och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
033:019 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger
och genom ständig oro, allt intill benen.
033:020 Hennes sinne får leda vid maten,
och hennes själ vid den föda hon älskade.
033:021 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se,
ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
033:022 Så nalkas hennes själ till graven
och hennes liv hän till dödens makter.
033:023 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne,
en medlare, någon enda av de tusen,
och denne får lära människan hennes plikt,
033:024 då förbarmar Gud sig över henne och säger;
»Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven;
lösepenningen har jag nu fått.»
033:025 Hennes kropp får då ny ungdomskraft,
hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
033:026 När hon då beder till Gud, är han henne nådig
och låter henne se sitt ansikte med jubel;
han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.