031:033 Har jag på människovis skylt mina överträdelser
och gömt min missgärning i min barm,
031:034 av fruktan för den stora hopen
och av rädsla för stamfränders förakt,
så att jag teg och ej gick utom min dörr?
031:035 Ack att någon funnes, som ville höra mig!
Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig;
ack att jag finge min vederparts motskrift!
031:036 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,
såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
031:037 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,
lik en furste skulle jag då träda inför honom.
031:038 Har min mark höjt rop över mig,
och hava dess fåror gråtit med varandra?
031:039 Har jag förtärt dess gröda obetald
eller utpinat dess brukares liv?
031:040 Då må törne växa upp för vete,
och ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
032:001 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig
själv för rättfärdig.
032:002 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd
av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne
menade sig hava rätt mot Gud;
032:003 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de
icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
032:004 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de
andra voro äldre till åren än han.
032:005 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att
svara, upptändes hans vrede.
032:006 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;
Ung till åren är jag,
I däremot ären gamla.
Därför höll jag mig tillbaka och var försagd
och lade ej fram för eder min mening.
032:007 Jag tänkte: »Må åldern tala,
och må årens mängd förkunna visdom.»
032:008 Dock, på anden i människorna kommer det an,
den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
032:009 Icke de åldriga äro alltid visast,
icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
032:010 Därför säger jag nu: Hör mig;
jag vill lägga fram min mening, också jag.
032:011 Se, jag väntade på vad I skullen tala,
jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,
efter skäl som I skullen draga fram.
032:012 Ja, noga aktade jag på eder.
Men se, ingen fanns, som vederlade Job,
ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
032:013 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;
Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
032:014 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,
ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.