031:007 Hava mina steg vikit av ifrån vägen,
har mitt hjärta följt efter mina ögon,
eller låder vid min händer en fläck?
031:008 Då må en annan äta var jag har sått,
och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
031:009 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,
så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
031:010 Då må min hustru mala mjöl åt en annan,
och främmande män må då famntaga henne.
031:011 Ja, sådant hade varit en skändlighet,
en straffbar missgärning hade det varit,
031:012 en eld som skulle förtära intill avgrunden
och förhärja till roten all min gröda.
031:013 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,
när de hade någon tvist med mig?
031:014 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,
och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
031:015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,
han, densamme, har berett dem i modersskötet.
031:016 Har jag vägrat de arma vad de begärde
eller låtit änkans ögon försmäkta?
031:017 Har jag ätit mitt brödstycke allena,
utan att den faderlöse och har fått äta därav?
031:018 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,
och från min moders liv var jag änkors ledare.
031:019 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,
se en fattig ej äga något att skyla sig med?
031:020 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,
och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
031:021 Har jag lyft min hand mot den faderlöse,
därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
031:022 Då må min axel lossna från sitt fäste
och min arm brytas av ifrån sin led.
031:023 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud
och skulle stå maktlös inför hans majestät.
031:024 Har jag satt mitt hopp till guldet
och kallat guldklimpen min förtröstan?
031:025 Var det min glädje att min rikedom blev så stor,
och att min hand förvärvade så mycket?
031:026 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,
och månen, huru härligt den gick fram,
031:027 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,
så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
031:028 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;
därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
031:029 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd
och fröjdats, när olycka träffade honom?
031:030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,
ej att med förbannelse begära hans liv.
031:031 Och kan mitt husfolk icke bevittna
att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
031:032 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,
mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.