030:005 Ur människors samkväm drives de ut,
man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
030:006 I gruvliga klyftor måste de bo,
i hålor under jorden och i bergens skrevor.
030:007 Bland snåren häva de upp sitt tjut,
under nässlor ligga de skockade,
030:008 en avföda av dårar och ärelöst folk,
utjagade ur landet med hugg och slag.
030:009 Och för sådana har jag nu blivit en visa,
de hava mig till ämne för sitt tal;
030:010 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,
de hava ej försyn för att spotta åt mig.
030:011 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,
alla tyglar kasta de av inför mig.
030:012 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;
mina fötter vilja de stöta undan.
De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
030:013 Stigen framför mig hava de rivit upp.
De göra sitt bästa till att fördärva mig,
de som dock själva äro hjälplösa.
030:014 Såsom genom en bred rämna bryta de in;
de vältra sig fram under murarnas brak.
030:015 Förskräckelser välvas ned över mig.
Såsom en storm bortrycka de min ära,
och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
030:016 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,
eländesdagar hålla mig fast.
030:017 Natten bortfräter benen i min kropp,
och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
030:018 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,
såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
030:019 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,
och själv är jag nu lik stoft och aska.
030:020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;
jag står här, men de bespejar mig allenast.
030:021 Du förvandlas för mig till en grym fiende,
med din starka hand ansätter du mig.
030:022 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,
och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
030:023 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande församlas.
030:024 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,
ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
030:025 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,
och ömkade sig min själ ej över den fattige?
030:026 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;
jag hoppades på ljus, men mörker kom.
030:027 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,
eländesdagar hava ju mött mig.
030:028 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;
mitt i församlingen står jag upp och skriar.
030:029 En broder har jag blivit till schakalerna,
och en frände är jag vorden till strutsarna.
030:030 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,
benen i min kropp äro förbrända av hetta.
030:031 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,
mina pipors klang i högljudd gråt.
031:001 Ett förbund slöt jag med mina ögon:
aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
031:002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,
vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
031:003 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,
och olycka drabbar ogärningsmän.
031:004 Ser icke han mina vägar,
räknar han ej alla mina steg?
031:005 Har jag väl umgåtts med lögn,
och har min fot varit snar till svek?
031:006 Nej, må jag vägas på en riktig våg,
så skall Gud förnimma min ostrafflighet.