029:004 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,
då Guds huldhet vilade över min hydda,
029:005 då ännu den Allsmäktige var med mig
och mina barn stodo runt omkring mig,
029:006 då mina fötter badade i gräddmjölk
och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
029:007 När jag då gick upp till porten i staden
och intog mitt säte på torget,
029:008 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,
de gamla reste sig upp och blevo stående.
029:009 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord
och lade handen på munnen;
029:010 furstarnas röst ljöd då dämpad,
och deras tunga lådde vid gommen.
029:011 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,
och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
029:012 ty jag räddade den betryckte som ropade,
och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
029:013 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,
och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
029:014 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;
rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
029:015 Ögon blev jag då åt den blinde,
och fötter var jag åt den halte.
029:016 Jag var då en fader för de fattiga,
och den okändes sak redde jag ut.
029:017 Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.
029:018 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,
mina dagar skola bliva många såsom sanden.
029:019 Min rot ligger ju öppen för vatten,
och i min krona faller nattens dagg.
029:020 Min ära bliver ständigt ny,
och min båge föryngras i min hand.»
029:021 Ja, på mig hörde man då och väntade,
man lyssnade under tystnad på mitt råd.
029:022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;
såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
029:023 De väntade på mig såsom på regn,
de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
029:024 När de misströstade, log jag emot dem,
och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
029:025 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;
jag tronade då såsom en konung i sin skara,
lik en man som har tröst för de sörjande.
030:001 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
030:002 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,
dessa människor som sakna all manlig kraft?
030:003 Utmärglade äro de ju av brist och svält;
de gnaga sin föda av torra öknen,
som redan i förväg är öde och ödslig.
030:004 Saltörter plocka de där bland snåren,
och ginströtter är vad de hava till mat.