028:009 Ja, där bär man hand på hårda stenen;
bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
028:010 In i klipporna bryter man sig gångar,
där ögat får se allt vad härligt är.
028:011 Vattenådror täppas till och hindras att gråta.
Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
028:012 Men visheten, var finnes hon,
och var har förståndet sin boning?
028:013 Priset för henne känner ingen människa;
hon står ej att finna i de levandes land.
028:014 Djupet säger: »Hon är icke här»,
och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
028:015 Hon köper icke för ädlaste metall,
med silver gäldas ej hennes värde.
028:016 Hon väges icke upp med guld från Ofir,
ej med dyrbar onyx och safir.
028:017 Guld och glas kunna ej liknas vid henne;
hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
028:018 Koraller och kristall må icke ens nämnas;
svårare är förvärva vishet än pärlor.
028:019 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne;
hon väges icke upp med renaste guld.
028:020 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon,
och var har förståndet sin boning?
028:021 Förborgad är hon för alla levandes ögon,
för himmelens fåglar är hon fördold;
028:022 avgrunden och döden giva till känna;
»Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
028:023 Gud, han är den som känner vägen till henne,
han är den som vet var hon har sin boning.
028:024 Ty han förmår skåda till jordens ändar,
allt vad som finnes under himmelen ser han.
028:025 När han mätte ut åt vinden dess styrka
och avvägde vattnen efter mått,
028:026 när han stadgade en lag för regnet
och en väg för tordönets stråle,
028:027 då såg han och uppenbarade henne,
då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
028:028 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
029:001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
029:002 Ack att jag vore såsom i forna månader,
såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
029:003 då hans lykta sken över mitt huvud
och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!