039:002 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör,
så att jag icke syndar med min tunga;
jag vill akta på att tygla min mun,
så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
039:003 Jag blev stum och tyst,
jag teg i min sorg;
man jag upprördes av smärta.
039:004 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst:
när jag begrundade, upptändes en eld i mig;
jag talade med min tunga.
039:005 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände,
och vad som är mina dagars mått,
så att jag förstår huru förgänglig jag är.
039:006 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått,
och min livslängd är såsom intet inför dig;
fåfänglighet allenast äro alla människor,
huru säkra de än stå. Sela.
039:007 Såsom en drömbild allenast gå de fram,
fåfänglighet allenast är deras ävlan;
de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
039:008 Och nu, vad förbidar jag, Herre?
Till dig står mitt hopp.
039:009 Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig icke bliva till smälek för dåren.
039:010 Jag tiger och upplåter icke min mun;
ty det är du som har gjort det.
039:011 Vänd av ifrån mig din plåga;
för din hands aga försmäktar jag.
039:012 Om du tuktar någon
med näpst för missgärning,
så är det ute med hans härlighet,
såsom när mal krossas.
Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.
039:013 Hör min bön, o HERRE,
och lyssna till mitt rop,
tig icke vid mina tårar;
ty jag är en främling i ditt hägn,
en gäst såsom alla mina fäder.
039:014 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas,
innan jag går hädan och icke mer är till.
040:001 För sångmästaren; av David; en psalm.
040:002 Stadigt förbidade jag HERREN,
och han böjde sig till mig
och hörde mitt rop.
040:003 Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn;
han ställde mina fötter på en klippa,
han gjorde mina steg fasta;
040:004 han lade i min mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud.
Det skola många se och varda häpna,
och skola förtrösta på HERREN.
040:005 Säll är den man som sätter
sin förtröstan till HERREN;
och icke vänder sig till dem som äro stolta
och vika av i lögn.
040:006 Stora äro de under du har gjort,
HERRE, min Gud,
och de tankar du har tänkt för oss;
dig är intet likt.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de stå icke till att räkna.
040:007 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag
—öppna öron har du givit mig—
brännoffer och syndoffer begär du icke.
040:008 Därför säger jag: »Se, jag kommer;
i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.
040:009 Att göra din vilja, min Gud, är min lust,
och din lag är i mitt hjärta.»
040:010 Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet
i den stora församlingen;
se, jag tillsluter icke mina läppar;
du, HERRE, vet det.
040:011 Din rättfärdighet fördöljer jag icke
i mitt hjärta,
om din trohet och din frälsning talar jag;
jag förtiger icke din nåd och din trofasthet
för den stora församlingen.
040:012 Du, HERRE, skall icke tillsluta
din barmhärtighet för mig;
din nåd och din trofasthet
må alltid bevara mig.
040:013 Ty lidanden omvärva mig,
flera än jag kan räkna;
mina missgärningar hava tagit mig fatt,
så att jag icke kan se;
de äro flera än håren på mitt huvud,
och mitt mod har övergivit mig.