048:001 En sång, en psalm av Koras söner.
048:002 Stor är HERREN
och högt lovad,
i vår Guds stad,
på sitt heliga berg.
048:003 Skönt höjer det sig,
hela jordens fröjd,
berget Sion
längst uppe i norr,
den store konungens stad.
048:004 Gud har i dess palatser
gjort sig känd såsom ett värn.
048:005 Ty se, konungarna församlade sig,
tillhopa drogo de fram.
048:006 De sågo det, då häpnade de;
de förskräcktes, de flydde.
048:007 Bävan grep dem där,
ångest lik en barnaföderskas.
048:008 Så krossar du Tarsis-skepp
med östanvinden.
048:009 Såsom vi hade hört,
så fingo vi se det,
i HERREN Sebaots stad,
i vår Guds stad;
Gud håller den vid makt
till evig tid. Sela.
048:010 Vi tänka, o Gud, på din nåd,
när vi stå i ditt tempel.
048:011 Såsom ditt namn, o Gud,
så når ock ditt lov
intill jordens ändar;
din högra hand
är full av rättfärdighet.
048:012 Sions berg glädje sig,
Juda döttrar fröjde sig,
för dina domars skull.
048:013 Gån omkring Sion
och vandren runt därom,
räknen dess torn;
048:014 given akt på dess murar,
skriden genom dess palatser,
så att I kunnen förtälja därom
för ett kommande släkte.
048:015 Ty sådan är Gud, vår Gud,
alltid och evinnerligen;
intill döden skall han
ledsaga oss.
049:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
049:002 Hören detta, alla folk,
lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
049:003 både låga och höga,
rika såväl som fattiga.
049:004 Hin mun skall tala visdom,
och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
049:005 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal,
jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
049:006 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar,
när mina förföljares ondska omgiver mig?
049:007 De förlita sig på sina ägodelar
och berömma sig av sin stora rikedom.
049:008 Men sin broder kan ingen förlossa
eller giva Gud lösepenning för honom.
049:009 För dyr är lösen för hans själ
och kan icke betalas till evig tid,
049:010 så att han skulle få leva för alltid
och undgå att se graven.
049:011 Nej, man skall se att visa män dö,
att dårar och oförnuftiga förgås likasom de;
de måste lämna sina ägodelar åt andra.
049:012 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen,
deras boningar från släkte till släkte;
de uppkalla jordagods efter sina namn.
049:013 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd,
hon är lik fänaden, som förgöres.
049:014 Den vägen gå de, dårar som de äro,
och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
049:015 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket,
där döden bliver deras herde.
Så få de redliga makt över dem,
när morgonen gryr,
medan deras skepnader förtäras av dödsriket
och ej få annan boning.
049:016 Men min själ skall Gud förlossa
ifrån dödsrikets våld,
ty han skall upptaga mig. Sela.