078:017 Likväl syndade de allt framgent mot honom
och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
078:018 De frestade Gud i sina hjärtan,
i det de begärde mat för sin lystnad.
078:019 Och de talade mot Gud, de sade:
»Kan väl Gud
duka ett bord i öknen?
078:020 Se, visst slog han klippan,
så att vatten flödade
och bäckar strömmade fram,
men kan han ock giva bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?»
078:021 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det;
och eld upptändes i Jakob,
jag, vrede kom över Israel,
078:022 eftersom de icke trodde på Gud
och ej förtröstade på hans frälsning.
078:023 Och han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himmelens dörrar;
078:024 han lät manna regna över dem till föda,
och korn från himmelen gav han dem.
078:025 Änglabröd fingo människor äta;
han sände dem mat till fyllest.
078:026 Han lät östanvinden fara ut på himmelen,
och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
078:027 Och han lät kött regna över dem såsom stoft,
bevingade fåglar såsom havets sand;
078:028 han lät det falla ned i sitt läger,
runt omkring sin boning.
078:029 Då åto de och blevo övermätta;
han lät dem få vad de hade lystnad efter.
078:030 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad,
ännu var maten i deras mun,
078:031 då kom Guds vrede över dem;
han sände död bland deras ypperste
och slog ned Israels unga män.
078:032 Likväl syndade de alltjämt
och trodde icke på hans under.
078:033 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse
och deras år i plötslig undergång.
078:034 När han dräpte folket, frågade de efter honom
och vände om och sökte Gud.
078:035 De tänkte då på att Gud var deras klippa,
och att Gud den Högste var deras förlossare;
078:036 och de talade inställsamt för honom med sin mun
och skrymtade för honom med sin tunga.
078:037 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom,
och de voro icke trogna i hans förbund.
078:038 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning,
och han vill icke fördärva.
Därför avvände han ofta sin vrede
och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
078:039 Ty han tänkte därpå att de voro kött,
en vind som far bort och icke kommer åter.
078:040 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
078:041 Ja, de frestade Gud allt framgent
och förtörnade Israels Helige.
078:042 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat
på den tid då han förlossade dem från ovännen,
078:043 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
078:044 Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
078:045 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem,
och paddor, som voro dem till fördärv.