094:012 Säll är den man
som du, HERRE, undervisar,
och som du lär genom din lag,
094:013 för att skaffa honom ro för olyckans dagar,
till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
094:014 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk,
och sin arvedel övergiver han icke.
094:015 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
094:016 Vem står upp till att försvara mig mot de onda,
vem bistår mig mot ogärningsmännen?
094:017 Om HERREN icke vore min hjälp,
så bodde min själ snart i det tysta.
094:018 När jag tänkte: »Min fot vacklar»,
då stödde mig din når, o HERRE:
094:019 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
då gladde din tröst min själ.
094:020 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig,
det säte där man över våld i lagens namn,
094:021 där de tränga den rättfärdiges själ
och fördöma oskyldigt blod?
094:022 Men HERREN bliver för mig en borg,
min Gud bliver min tillflykts klippa.
094:023 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem
och förgör dem för deras ondskas skull.
Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
095:001 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN,
jubel till vår frälsnings klippa.
095:002 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse
och höja jubel till honom med lovsånger.
095:003 Ty HERREN är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar.
095:004 Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder äro hans;
095:005 hans är havet, ty han har gjort det,
och hans händer hava danat det torra.
095:006 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla,
låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
095:007 Ty han är vår Gud,
och vi äro det folk som han har till sin hjord,
vi äro får som stå under hans vård.
095:008 O att I villen i dag höra hans röst!
Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba,
såsom på Massas dag i öknen,
095:009 där edra fäder frestade mig,
där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
095:010 I fyrtio år var det släktet mig till leda,
och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta,
och de vilja icke veta av mina vägar.»
095:011 Så svor jag då i min vrede:
»De skola icke komma in i min vila.»