Femte boken
107:001 Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
107:002 Så säge HERRENS förlossade,
de som han har förlossat ur nöden,
107:003 de som han har församlat ifrån länderna,
från öster och från väster,
från norr och från havssidan.
107:004 De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de funno ingen stad där de kunde bo;
107:005 de hungrade och törstade,
deras själ försmäktade i dem.
107:006 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
107:007 Och han ledde dem på en rätt väg,
så att de kommo till en stad där de kunde bo.
107:008 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn,
107:009 att han mättade den försmäktande själen
och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
107:010 De sutto i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
107:011 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
och hade föraktat den Högstes råd.
107:012 Han kuvade deras hjärtan med olycka;
de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
107:013 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål;
107:014 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
och deras bojor slet han sönder.
107:015 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn,
107:016 att han krossade kopparportarna
och bröt sönder järnbommarna.
107:017 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
107:018 deras själ vämjdes vid all mat,
och de voro nära dödens portar.
107:019 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
107:020 Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från graven.
107:021 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn;
107:022 de må offra lovets offer
och förtälja hans verk med jubel.
107:023 De foro på havet med skepp
och drevo sin handel på stora vatten;
107:024 där fingo de se HERRENS gärningar
och hans under på havsdjupet.
107:025 Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
så att den hävde upp dess böljor.
107:026 De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
deras själ upplöstes av ångest.
107:027 De raglade och stapplade såsom druckna,
och all deras vishet blev till intet.
107:028 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han förde dem ut ur deras trångmål.
107:029 Han förbytte stormen i lugn,
så att böljorna omkring dem tystnade.
107:030 Och de blevo glada att det vart stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
107:031 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn;
107:032 de må upphöja honom i folkets församling
och lova honom där de äldste sitta.
107:033 Han gjorde strömmar till öken,
källsprång till torr mark,
107:034 bördigt land till salthed,
för dess inbyggares ondskas skull.
107:035 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till källsprång.
107:036 Och han lät de hungrande bo där,
och de byggde en stad där de kunde bo.
107:037 De besådde åkrar och planterade vingårdar,
som gåvo dem sin frukt i avkastning.
107:038 Han välsignade dem, och de förökades storligen,
och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
107:039 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
107:040 men han som utgjuter förakt över furstar
och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
107:041 han upphöjde då den fattige ur eländet
och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
107:042 De redliga se det och glädja sig,
och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
107:043 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
108:001 En sång, en psalm av David.
108:002 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära.
108:003 Vakna upp, psaltare och harpa;
jag vill väcka morgonrodnaden.