008:001 Hör, visheten ropar,
och förståndet höjer sin röst.
008:002 Uppe på höjderna står hon,
vid vägen, där stigarna mötas.
008:003 Invid portarna, vid ingången till staden
där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

008:004 Till eder, I man, vill jag ropa,
och min röst skall utgå till människors barn.
008:005 Lären klokhet, I fåkunnige,
och I dårar, lären förstånd.
008:006 Hören, ty om höga ting vill jag tala,
och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
008:007 Ja, sanning skall min mun tala,
en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
008:008 Rättfärdiga äro alla min muns ord;
i dem finnes intet falskt eller vrångt.
008:009 De äro alla sanna för den förståndige
och rätta för dem som hava funnit kunskap.

008:010 Så tagen emot min tuktan hellre än silver,
och kunskap hellre än utvalt guld.
008:011 Ty visheten är bättre än pärlor;
allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten,
och jag råder över eftertänksam insikt.
008:013 Att frukta HERREN är att hata det onda;
ja, högfärd, högmod, en ond vandel
och en ränkfull mun, det hatar jag.
008:014 Hos mig finnes råd och utväg;
jag är förstånd, hos mig är makt.
008:015 Genom mig regera konungarna
och stadga furstarna vad rätt är.
008:016 Genom mig härska härskarna
och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

008:017 Jag älskar dem som älska mig,
och de som söka mig, de finna mig.
008:018 Rikedom och ära vinnas hos mig,
ädla skatter och rättfärdighet.
008:019 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld
och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
008:020 På rättfärdighetens väg går jag fram,
mitt på det rättas stigar,
008:021 till att giva dem som älska mig en rik arvedel
och till att fylla deras förrådshus.

008:022 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
008:023 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
008:024 Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
008:025 Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född,
008:026 när han ännu icke hade skapat land och mark,
ej ens det första av jordkretsens stoft.
008:027 När han beredde himmelen, var jag tillstädes,
när han spände ett valv över djupet,
008:028 när han fäste skyarna i höjden,
när djupets källor bröto fram med makt,
008:029 när han satte för havet dess gräns,
så att vattnet icke skulle överträda hans befallning,
när han fastställde jordens grundvalar—
008:030 då fostrades jag såsom ett barn hos honom,
då hade jag dag efter dag min lust
och min lek inför hans ansikte beständigt;
008:031 jag hade min lek på hans jordkrets
och min lust bland människors barn.

008:032 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar. 008:033 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara. 008:034 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar. 008:035 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN. 008:036 Men den som går miste om mig han skadar sig själv; 008:037 alla de som hata mig, de älska döden.

009:001 Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
hon har jämväl dukat sitt bord
009:003 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning
uppe på stadens översta höjder:
009:004 »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
Ja, till den oförståndige säger hon så:
009:005 »Kommen och äten av mitt bröd,
och dricken av vinet som jag har blandat.
009:006 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva,
och gån fram på förståndets väg.
009:007 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen,
och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
009:008 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig;
tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
009:009 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare;
undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
009:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
och att känna den Helige är förstånd.)
009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva många
och levnadsår givas dig i förökat mått.
009:012 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn,
och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

009:013 En dåraktig, yster kvinna
är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
009:014 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus,
på sin stol, högt uppe i staden,
009:015 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen,
dem som där vandra sin stig rätt fram:
009:016 »Den som är fåkunnig, han komme hit.»
Ja, till den oförståndige säger hon så:
009:017 »Stulet vatten är sött,
bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
009:018 han vet icke att det bär till skuggornas boning,
hennes gäster hamna i dödsrikets djup.

——