006:001 Min son, om du har gått i borgen för din nästa
och givit ditt handslag för en främmande,
006:002 om du har blivit bunden genom din muns tal,
ja, fångad genom din muns tal,
006:003 då, min son, må du göra detta för att rädda dig,
eftersom du har kommit i din nästas våld:
gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom,
006:004 unna dina ögon ingen sömn
och dina ögonlock ingen slummer.
006:005 Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld,
och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.
006:006 Gå bort till myran, du late;
se huru hon gör, och bliv vis.
006:007 Hon har ingen furste över sig,
ingen tillsyningsman eller herre;
006:008 dock bereder hon om sommaren sin föda
och samlar under skördetiden in sin mat.
006:009 Huru länge vill du ligga, du late?
När vill du stå upp ifrån din sömn?
006:010 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet,
lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
006:011 så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare
och armodet såsom en väpnad man.
006:012 En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman
är den som går omkring med vrånghet i munnen,
006:013 som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna,
giver tecken med fingrarna.
006:014 Svek bär en sådan i sitt hjärta,
ont bringar han alltid å bane,
trätor kommer han åstad.
006:015 Därför skall ofärd plötsligt komma över honom;
oförtänkt varder han krossad utan räddning.
006:016 Sex ting är det som HERREN hatar,
ja, sju äro styggelser för hans själ
006:017 stolta ögon, en lögnaktig tunga,
händer som utgjuta oskyldigt blod,
006:018 ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag,
fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,
006:019 den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd,
och den som vållar trätor mellan bröder.
006:020 Min son, bevara din faders bud,
och förkasta icke din moders undervisning.
006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta,
fäst dem omkring din hals.
006:022 När du går, må de leda dig,
när du ligger, må de vaka över dig,
och när du vaknar upp, må de tala till dig.
006:023 Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus,
och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.
006:024 De kunna bevara dig för onda kvinnor,
för din nästas hustrus hala tunga.
006:025 Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet,
och låt henne icke fånga dig med sina blickar.
006:026 Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka,
och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv.
006:027 Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck
utan att hans kläder bliva förbrända?
006:028 Eller kan någon gå på glödande kol,
utan att hans fötter varda svedda?
006:029 Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru;
ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.
006:030 Föraktar man icke tjuven som stjäl
för att mätta sitt begär, när han hungrar?
006:031 Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen
och giva allt vad han äger i sitt hus.
006:032 Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru;
ja, en självspilling är den som sådant gör.
006:033 Plåga och skam är vad han vinner,
och hans smälek utplånas icke.
006:034 Ty svartsjuk är mannens vrede,
och han skonar icke på hämndens dag;
006:035 lösepenning aktar han alls icke på,
och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.
007:001 Min son, tag vara på mina ord,
och göm mina bud inom dig.
007:002 Håll mina bud, så får du leva,
och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
007:003 Bind dem vid dina fingrar,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.
007:004 Säg till visheten: »Du är min syster»,
och kalla förståndet din förtrogna,
007:005 så att de bevara dig för främmande kvinnor,
för din nästas hustru, som talar hala ord.
007:006 Ty ut genom fönstret i mitt hus,
fram genom gallret där blickade jag;
007:007 då såg jag bland de fåkunniga,
jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
007:008 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde,
på vägen till hennes hus skred han fram,
007:009 skymningen, på aftonen av dagen,
nattens dunkel, när mörker rådde
007:010 Se, då kom där en kvinna honom till mötes;
hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
007:011 Yster och lättsinnig var hon,
hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
007:012 Än var hon på gatan, än var hon på torgen
vid vart gathörn stod hon på lur.
007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom
och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
007:014 »Tackoffer har jag haft att frambära;
i dag har jag fått infria mina löften.
007:015 Därför gick jag ut till att möta dig
jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
007:016 Jag har bäddat min säng med sköna täcken,
med brokigt linne från Egypten.
007:017 Jag har bestänkt min bädd med myrra,
med aloe och med kanel.
007:018 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen,
och förlusta oss med varandra i älskog.
007:019 Ty min man är nu icke hemma
han har rest en lång väg bort.
007:020 Sin penningpung tog han med sig;
först vid fullmånstiden kommer han hem.»
007:021 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal;
genom sina läppars halhet förför hon honom.
007:022 Han följer efter henne med hast,
lik oxen som går för att slaktas,
och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
007:023 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever,
lik fågeln som skyndar till snaran,
utan att förstå att det gäller dess liv.
007:024 Så hören mig nu, I barn,
och given akt på min muns tal.
007:025 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar,
och förvilla dig ej in på hennes stigar.
007:026 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne,
och stor är hopen av dem hon har dräpt.
007:027 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar,
de som föra nedåt till dödens kamrar.