020:018 Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
och höllo sig på avstånd.
020:019 Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»
020:020 Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
för ögonen, så att I icke synden.»
020:021 Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
närmare till töcknet i vilket Gud var.
020:022 Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
haven själva förnummit att jag har talat till eder från
himmelen.
020:023 I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
guld skolen I icke göra åt eder.
020:024 Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
020:025 Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
mejsel, så oskärar du den.
020:026 Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
att icke din blygd må blottas därinvid.
021:001 Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
021:002 Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
021:003 Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
021:004 Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
021:005 Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina
barn så kära, att jag icke vill givas fri»,
021:006 då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.
021:007 Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
givas fri såsom trälarna givas fria.
021:008 Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri. Till
främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
har handlat trolöst mot henne.
021:009 Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
han henne döttrars rätt.
021:010 Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
021:011 Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
skall hon givas fri, utan lösen och betalning.
021:012 Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
döden.
021:013 Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
en ort dit han kan fly.
021:014 Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
måste dö.
021:015 Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
döden.
021:016 Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.
021:017 Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
skall straffas med döden.
021:018 Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
bliver sängliggande,
021:019 dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
besörje sjukvård åt honom.
021:020 Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
021:021 Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
straffas, ty det var hans egna penningar.
021:022 Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
och betale efter skiljedomares prövning.
021:023 Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
021:024 öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
021:025 brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
021:026 Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
021:027 Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
tanden.
021:028 Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
ifrån straff.
021:029 Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
ägare skall ock dödas.
021:030 Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
för sitt liv så mycket som ålägges honom.
021:031 Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
så skall med denne förfaras efter samma lag.
021:032 Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
skall stenas.
021:033 Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och
icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
däri,
021:034 så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
021:035 Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
därjämte dela den döda kroppen.
021:036 Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.
022:001 Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
fyra får för fåret.
022:002 Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
vilar ingen blodskuld på dråparen.
022:003 Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
blodskuld. Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
022:004 Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.
022:005 Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
från sin vingård.
022:006 Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
022:007 Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
ertappas, giva dubbel ersättning.
022:008 Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
sin nästas tillhörighet.
022:009 Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp—det må gälla
oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
förlorats—och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som
Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
022:010 Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
022:011 Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
icke giva någon ersättning.
022:012 Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
ersätta ägaren därför.
022:013 Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.