006:001 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och
upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
006:002 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar:
med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina
fötter, och med två flögo de.
006:003 Och den ene ropade till den andre och sade:
»Helig, helig, helig är HERREN Sebaot;
hela jorden är full av hans härlighet.»
006:004 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset
blev uppfyllt av rök.
006:005 Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar,
och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon
hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»
006:006 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin
hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.
006:007 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då
nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit
tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»
006:008 Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända,
och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag,
sänd mig.»
006:009 Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk:
'Hören alltjämt, men förstån intet;
sen alltjämt, men förnimmen intet'.
006:010 Förstocka detta folks hjärta,
och tillslut dess öron,
och förblinda dess ögon,
så att det icke kan se med sina ögon,
eller höra med sina öron,
eller förstå med sitt hjärta,
och omvända sig och bliva helat.»
006:011 Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?» Han svarade:
»Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare,
och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och
förhärjade.
006:012 Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten
bliver stor i landet,
006:013 och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna
ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en
stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara
en helig säd.»
007:001 Och i Ahas', Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hände
sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels
konung, drogo upp mot Jerusalem för att erövra det (vilket de
likväl icke förmådde göra).
007:002 Och när det blev berättat för Davids hus att araméerna hade
lägrat sig i Efraim, då skälvde hans och hans folks hjärtan,
såsom skogens träd skälva för vinden.
007:003 Men HERREN sade till Jesaja: »Gå åstad med din son Sear-Jasub
och möt Ahas vid ändan av Övre dammens vattenledning, på vägen
till Valkarfältet,
007:004 och säg till honom: Tag dig till vara och håll dig stilla;
frukta icke och var icke försagd i ditt hjärta för dessa två
rykande brandstumpar, för Resin med araméerna och för Remaljas
son, i deras förgrymmelse.
007:005 Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda
planer mot dig och sagt:
007:006 'Vi vilja draga upp mot Juda och slå det med skräck och erövra
det åt oss och göra Tabals son till konung där',
007:007 därför säger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall
icke ske.
007:008 Ty Damaskus är Arams huvud, och Resin är Damaskus' huvud; och om
sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är
ett folk.
007:009 Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är Samarias
huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.»