Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres. Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres. 015:002 Habbait och Dibon stiga upp på offerhöjderna för att gråta; uppe i Nebo och Medeba jämrar sig Moab; alla huvuden där äro skalliga, alla skägg avskurna. 015:003 På dess gator bär man sorgdräkt, så ock på dess tak; på dess torg jämra sig alla och flyta i tårar. 015:004 Hesbon och Eleale höja klagorop, så att det höres ända till Jahas. Därför skria ock Moabs krigare; hans själ våndas i honom. 015:005 Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen. 015:006 Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar. 015:007 Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken. 015:008 Ja, klagoropen ljuda runtom i Moabs land; till Eglaim når dess jämmer och till Beer-Elim dess jämmer. 015:009 Dimons vatten äro fulla av blod. Ja, ännu något mer skall jag låta komma över Dimon; ett lejon över Moabs räddade, över det som bliver kvar av landet.

016:001 »Sänden åstad de lamm
som landets herre bör hava
från Sela genom öknen
till dottern Sions berg.»
016:002 Och såsom flyktande fåglar,
lika skrämda fågelungar
komma Moabs döttrar
till Arnons vadställen.
016:003 De säga: »Giv oss råd,
bliv medlare för oss.
Låt din skugga vara såsom natten,
nu mitt i middagshettan.
Skydda de fördrivna;
röj icke de flyktande.
016:004 Låt mina fördrivna
finna härbärge hos dig,
var för Moab ett beskärm
mot fördärvaren,
till dess att utpressaren ej mer är till
och fördärvet får en ände
och förtryckarna försvinna
bort ur landet.
016:005 Så skall genom eder mildhet
eder tron bliva befäst,
och på den skall sitta trygg
i Davids hydda
en furste som far efter vad rätt är
och främjar rättfärdighet.»

016:006 Vi hava hört om Moabs högmod,
det övermåttan höga,
om hans högfärd, högmod och övermod
och opålitligheten i hans lösa tal.
016:007 Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,
hela landet måste jämra sig.
Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka
i djup bedrövelse.
016:008 Ty Hesbons fält äro förvissnade,
så ock Sibmas vinträd,
vilkas ädla druvor
slogo folkens herrar till marken,
vilkas rankor nådde till Jaeser
och förirrade sig i öknen,
vilkas skott bredde ut sig
och gingo över havet.
016:009 Därför gråter jag över Sibmas vinträd,
såsom Jaeser gråter;
med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,
och dig, Eleale.
Ty mitt i din sommar och din bärgningstid
har ett skördeskri slagit ned.
016:010 Glädje och fröjd är nu avbärgad
från de bördiga fälten,
och i vingårdarna höjes intet glädjerop,
höres intet jubel;
ingen trampar vin i pressarna,
på skördeskriet har jag gjort slut.
016:011 Därför klagar mitt hjärta
såsom en harpa över Moab,
ja, mitt innersta över Kir-Heres.
016:012 Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden
och huru han än går in i sin helgedom och beder,
så uträttar han intet därmed.

016:013 Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.
016:014 Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom
dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla
sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver
kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.

017:001 Utsaga om Damaskus.

Se, Damaskus skall upphöra att vara en stad;
det skall falla och bliva en stenhop.
017:002 Aroers städer varda övergivna;
de bliva tillhåll för hjordar,
som lägra sig där ostörda.
017:003 Det är förbi med Efraims värn,
med Damaskus' konungadöme
och med kvarlevan av Aram.
Det skall gå med dem såsom med Israels barns härlighet,
säger HERREN Sebaot.

017:004 Och det skall ske på den tiden
att Jakobs härlighet vändes i armod,
och att hans feta kropp bliver mager.
017:005 Det går, såsom när skördemannen samlar ihop säden
och med sin arm skördar axen;
det går, såsom när man plockar ax
i Refaims-dalen:
017:006 en ringa efterskörd lämnas kvar där,
såsom när man slår ned oliver,
två eller tre bär lämnas kvar
högst uppe i toppen,
fyra eller fem
på trädets kvistar,
säger HERREN, Israels Gud.

017:007 På den tiden skola människorna
blicka upp till sin Skapare
och deras ögon se upp
till Israels Helige.
017:008 Människorna skola ej vända sin blick till de altaren
som deras händer hava gjort;
på sina fingrars verk
skola de icke se,
icke på Aserorna eller på solstoderna.

017:009 På den tiden skola deras fasta städer bliva lika de övergivna
fästen i skogarna och på bergstopparna, som övergåvos, när
Israels barn drogo in; allt skall bliva ödelagt.

017:010 Ty du har förgätit din frälsnings Gud,
och du tänker icke på din fasta klippa.
Därför planterar du ljuvliga planteringar
och sätter i dem främmande vinträd.
017:011 Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem,
och morgonen därefter får du dina plantor att blomma,
men skörden försvinner på hemsökelsens dag,
då plågan bliver olidlig.