021:011 Och till Juda konungs hus skall du säga: Hören HERRENS ord:
021:012 I av Davids hus, så säger HERREN: »Fällen var morgon rätt dom,
och rädden den plundrade ur förtryckarens hand, för att icke min
vrede må bryta fram såsom en eld och brinna så, att ingen kan
utsläcka den»—detta för deras onda väsendes skull.
021:013 Se, jag skall vända mig mot dig, du som bor i dalen, du
bergfäste på slätten, säger HERREN, ja, mot eder som sägen: »Vem
kan falla över oss, och vem kan tränga in i våra boningar?»
021:014 Jag skall hemsöka eder efter edra gärningars frukt, säger
HERREN. Ja, jag skall tända upp en eld i deras skog, och den
skall förtära allt där runt omkring.
022:001 Så sade HERREN: Gå ned till Juda konungs hus och tala där
följande ord;
022:002 säg: Hör HERRENS ord, du Juda konung, som sitter på Davids tron,
hör det du med dina tjänare och ditt folk, I som gån in genom
dessa portar.
022:003 Så säger HERREN: Öven rätt och rättfärdighet, och rädden den
plundrade ur förtryckarens hand; förorätten icke främlingen, den
faderlöse och änkan, gören icke övervåld mot dem, och utgjuten
icke oskyldigt blod på denna plats.
022:004 Ty om I gören efter detta ord, så skola konungar som komma att
sitta på Davids tron få draga in genom portarna till detta hus,
på vagnar och hästar, följda av sina tjänare och sitt folk.
022:005 Men om I icke hören dessa ord, då har jag svurit vid mig själv,
säger HERREN, att detta hus skall bliva ödelagt.
022:006 Ty så säger HERREN om Juda konungs hus:
Väl är du för mig såsom ett Gilead,
såsom Libanons topp;
men jag skall sannerligen göra dig till en öken,
till obebodda städer.
022:007 Och jag skall inviga fördärvare till att komma över dig,
var och en med sina vapen,
och de skola hugga ned dina väldiga cedrar
och kasta dem i elden
022:008 Och många folk skola gå fram vid denna stad, och man skall fråga
varandra: »Varför har HERREN gjort så mot denna stora stad?»
022:009 Och man skall då svara Därför att de övergåvo HERREN sin Guds,
förbund och tillbådo andra gudar och tjänade dem.»
022:010 Gråten icke över en död man,
och ömken honom icke;
men gråten bitterligen över honom som har måst vandra bort,
ty han skall icke mer komma tillbaka
och återse sitt fädernesland.
022:011 Ty så säger HERREN om Sallum, Josias son, Juda konung, som blev
konung efter sin fader Josia, och som har dragit bort ifrån
denna plats: Han skall icke mer komma hit tillbaka,
022:012 utan på den ort dit han har blivit bortförd i fångenskap, där
skall han dö; detta land skall han icke mer få återse.
022:013 Ve dig, du som bygger ditt hus med orättfärdighet
och dina salar med orätt,
du som låter din nästa arbeta för intet
och icke giver honom hans lön,
022:014 du som säger: »Jag vill bygga mig ett stort hus
med rymliga salar»,
och så gör åt dig vida fönster
och belägger huset med cederträ
och målar det rött med dyrbar färg!
022:015 Kallar du det att vara konung,
att du ävlas med att bygga cederhus?
Din fader åt ju och drack,
dock övade han rätt och rättfärdighet;
och då gick det honom väl.
022:016 Han skaffade den betryckte och fattige rätt;
och då gick det väl.
Är icke detta att känna mig?
säger HERREN.
022:017 Men dina ögon och ditt hjärta
stå allenast efter vinning
och efter att utgjuta den oskyldiges blod
och att öva förtryck och våld.
022:018 Därför säger HERREN så om Jojakim, Josias son, Juda konung:
Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:
»Ack ve, min broder! Ack ve, syster!»
Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:
»Ack ve, herre! Ack ve, huru härlig han var!»
022:019 Såsom man begraver en åsna, så skall han begravas;
han skall släpas ut och kastas bort,
långt utanför Jerusalems portar.