020:049 Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE! Dessa säga om mig: 'Denne
talar ju gåtor.'»
021:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot
helgedomarna, ja, profetera mot Israels land.
021:003 Och säg till Israels land: Så säger HERREN: Se, jag skall vända
mig mot dig och draga ut mitt svärd ur skidan och utrota ur dig
både rättfärdiga och ogudaktiga.
021:004 Ja, eftersom jag skall utrota ur dig både rättfärdiga och
ogudaktiga, därför skall mitt svärd fara ut ur skidan och vända
sig mot allt kött mellan söder och norr;
021:005 och allt kött skall förnimma att jag, HERREN, har dragit ut mitt
svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.
021:006 Men du, människobarn, må sucka, ja, du må sucka inför deras
ögon, som om dina länder skulle brista sönder i din bittra
smärta.
021:007 Och när de fråga dig: »Varför suckar du?», då skall du svara:
»För ett olycksbud, som när det kommer, skall göra att alla
hjärtan förfäras och alla händer sjunka ned och alla sinnen
omtöcknas och alla knän bliva såsom vatten. Se, det kommer, ja,
det fullbordas! säger Herren, HERREN.»
021:008 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:009 Du människobarn, profetera och säg: Så säger HERREN: Säg: Ett
svärd, ja, ett svärd har blivit vässt och har blivit fejat.
021:010 Det har blivit vässt, för att det skall anställa ett slaktande;
det har blivit fejat, för att det skall blixtra. Eller skola vi
få fröjd därav? Fröjd av det som bliver ett tuktoris för min
son, ett för vilket intet trä kan bestå!
021:011 Nej, han har lämnat det till att fejas, för att det skall fattas
i handen; svärdet har blivit vässt och fejat för att sättas i en
dråpares hand.
021:012 Ropa och jämra dig, du människobarn, ty det drabbar mitt folk,
det drabbar alla Israels hövdingar. De äro med mitt folk
hemfallna åt svärdet; därför må du slå dig på länden.
021:013 Ty rannsakning har redan skett; huru skulle det då vara möjligt
att riset icke drabbade, det ris för vilket intet kan bestå?
säger Herren, HERREN.
021:014 Men du, människobarn, profetera och slå händerna tillsammans; må
svärdet fördubblas, ja, bliva såsom tre, må det bliva ett
mordsvärd, ett mordsvärd jämväl för den störste, svärdet som
drabbar dem från alla håll.
021:015 Ja, för att deras hjärtan må försmälta av ångest, och för att
många må falla, skall jag sända det blänkande svärdet mot alla
deras portar. Ack, det är gjort likt en blixt, det är draget för
att slakta!
021:016 Hugg lös med all makt åt höger, måtta åt vänster, varthelst din
egg kan bliva riktad.
021:017 Också jag skall slå mina händer tillsammans och släcka min
vrede. Jag, HERREN, har talat.
021:018 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
021:019 Du människobarn, märk ut åt dig två vägar på vilka den
babyloniske konungens svärd kan gå fram; låt båda gå ut från ett
och samma land. Skär så ut en vägvisare, skär ut den för den
plats där stadsvägarna skilja sig.
021:020 Märk ut såsom det håll dit svärdet kan gå dels Rabba i Ammons
barns land, dels Juda med det befästa Jerusalem.
021:021 Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet där de båda vägarna
begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han
rådfrågar sina husgudar, han ser på levern.
021:022 I sin högra hand får han då ut lotten »Jerusalem», för att han
där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop,
upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp
murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en
belägringsmur.—
021:023 Detta synes dem vara en falsk spådom: de hava ju heliga eder.
Men han uppväcker minnet av deras missgärning, och så ryckas de
bort.
021:024 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven uppväckt minnet
av eder missgärning i det att edra överträdelser hava blivit
uppenbara, så att eder syndfullhet visar sig i allt vad I gören,
ja, eftersom minnet av eder har blivit uppväckt, därför skolen I
komma att med makt ryckas bort.
021:025 Och du, dödsdömde, ogudaktige furste över Israel, du vilkens dag
kommer, när din missgärning har nått sin gräns,
021:026 så säger Herren, HERREN: Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig
kronan. Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt
är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas.
021:027 Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta
skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt
därtill, den som jag har givit det åt.
021:028 Och du, människobarn, profetera Och såg: Så säger Herren, HERREN
om Ammons barn och om deras smädelser: Säg: Ett svärd, ja, ett
svärd är draget, det är fejat för att slakta för att varda
mättat och för att blixtra,
021:029 mitt under det att man skådar åt dig falska profetsyner och spår
åt dig lögnaktiga spådomar om att du skall sättas på de
dödsdömda ogudaktigas hals, vilkas dag kommer, när missgärningen
har nått sin gräns.
021:030 Må det stickas i skidan igen. I den trakt där du är skapad, i
det land varifrån du stammar, där skall jag döma dig.
021:031 Jag skall Utgjuta min vrede över dig, jag skall mot dig blåsa
upp min förgrymmelses eld; och jag skall giva dig till pris åt
vilda människor, åt män som äro mästare i att fördärva.
021:032 Du skall bliva till mat åt elden, ditt blod skall flyta i
landet; ingen skall mer tänka på dig. Ty jag, HERREN, har talat.
022:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
022:002 Du människobarn, vill du döma ja, vill du döma blodstaden?
Förehåll henne då alla hennes styggelser
022:003 och säg: Så säger Herren, HERREN: Du stad som utgjuter dina
invånares blod, så att din stund måste komma, du som gör
eländiga avgudar åt dig och så bliver orenad!
022:004 Genom det blod som du har utgjutit har du ådragit dig skuld, och
genom de eländiga avgudar som du har gjort har du orenat dig; så
har du påskyndat dina dagars slut och nu hunnit gränsen för dina
år. Därför skall jag låta dig bliva till smälek för folken och
till spott för alla länder.
022:005 Ja, både nära och fjärran skall man bespotta dig, du vilkens
namn är skändat, du förvirringens stad.
022:006 Se, hos dig trotsa Israels hövdingar var och en på sin arm, om
det gäller att utgjuta blod.
022:007 Över fader och moder uttalar man förbannelser hos dig; mot
främlingen övar man våld hos dig; den faderlöse och änkan
förtrycker man hos dig.
022:008 Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater ohelgar du.
022:009 Förtalare finnas hos dig, om det gäller att utgjuta blod. Man
håller hos dig offermåltider på bergen; man bedriver hos dig vad
skändligt är.
022:010 Man blottar sin faders blygd hos dig; man kränker hos dig
kvinnan, när hon har sin orenhets tid.
022:011 Man bedriver styggelse, var och en med sin nästas hustru; ja,
man orenar i skändlighet sin sons hustru; man kränker hos dig
sin syster, sin faders dotter.
022:012 Man tager hos dig mutor för att utgjuta blod; ja, du ockrar och
tager ränta och skinnar din nästa med våld, och mig förgäter du,
säger Herren, HERREN.
022:013 Men se, jag slår mina händer tillsammans i harm över det
skinneri du övar, och i harm över det blod som du utgjuter hos
dig.
022:014 Menar du att ditt mod skall bestå, eller att dina händer skola
vara starka nog, när tiden kommer, att jag utför mitt verk på
dig? Jag HERREN, har talat, och jag fullbordar det också.
022:015 Jag skall förskingra dig bland folken och förströ dig i
länderna; så skall jag taga bort ifrån dig all din orenhet.
022:016 Du skall bliva vanärad inför folkens ögon, genom din egen skuld;
och du skall förnimma att jag är HERREN.
022:017 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
022:018 Du människobarn, Israels hus har för mig blivit slagg; de äro
allasammans blott koppar, tenn, järn och bly i ugnen; de äro ett
silver som kan räknas för slagg.
022:019 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I allasammans haven
blivit slagg, se, därför skall jag hopsamla eder i Jerusalem.
022:020 Likasom man hopsamlar silver, koppar, järn, bly och tenn i ugnen
och där blåser upp eld under det och smälter det, så skall jag i
min vrede och förtörnelse hopsamla eder och kasta eder i ugnen
och smälta eder.
022:021 Ja, jag skall samla eder tillhopa; och blåsa upp min
förgrymmelses eld under eder, för att I man smältas däri.
022:022 Likasom silver smältes i ugnen, så skolen I smältas däri; och I
skolen förnimma att det är jag, HERREN, som utgjuter min
förtörnelse över eder.
022:023 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, säg
till dem:
022:024 Du är ett land som icke bliver renat, icke varder sköljt av regn
på vredens dag.
022:025 De profeter som där finnas hava sammansvurit sig och blivit
såsom rytande, rovgiriga lejon; de äta upp själar, de riva till
sig gods och dyrbarheter och göra många till änkor därinne.
022:026 Prästerna där våldföra min lag och ohelga mina heliga ting; de
göra ingen åtskillnad mellan heligt och oheligt och undervisa
icke om skillnaden mellan rent och orent. De tillsluta sina
ögon för mina sabbater, och så bliver jag ohelgad mitt ibland
dem.
022:027 Furstarna därinne äro såsom rovgiriga vargar; de utgjuta blod
och förgöra själar för att skaffa sig vinning.
022:028 De profeter som de hava tjäna dem såsom vitmenare; de skåda åt
dem falska profetsyner och spå åt dem lögnaktiga spådomar; de
säga: »Så säger Herren, HERREN», och det fastän HERREN icke har
talat.
022:029 Folket i landet begår våldsgärningar och tager rov; den arme och
fattige förtrycka de, och mot främlingen öva de våld, utan lag
och rätt.
022:030 Jag söker bland dem efter någon som skulle kunna uppföra en mur
och träda fram i gapet inför mig till försvar för landet, på det
att jag icke må fördärva det; men jag finner ingen.
022:031 Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör ände på dem med
min förgrymmelses eld. Deras gärningar skall jag låta komma över
deras huvuden, säger Herren, HERREN.
023:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
023:002 Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en
och samma moder.
023:003 Dessa bedrevo otukt i Egypten; de gjorde det redan i sin ungdom.
Där kramades deras bröst, och där smekte man deras jungfruliga
barm.
023:004 Den äldre hette Ohola, och hennes syster Oholiba. Därefter blevo
de mina, och födde söner och döttrar. Och om deras namn är att
veta att Ohola är Samaria, och Oholiba Jerusalem.