Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

by Unknown

023:005 Men Ohola bedrev otukt i stället för att hålla sig till mig; hon
upptändes av lusta till sina älskare hennes grannar assyrierna,
023:006 där de kommo klädda i mörkblå purpur och voro ståthållare och
landshövdingar, vackra unga män allasammans, ryttare som redo på
hästar.
023:007 Hon gav åt dem sin trolösa älskog, åt Assurs alla yppersta
söner; och varhelst hon upptändes av lusta, där orenade hon sig
på alla deras eländiga avgudar
023:008 Men ändå uppgav hon icke sin otukt med egyptierna, som hade fått
ligga hos henne i hennes ungdom, och som hade smekt hennes
jungfruliga barm och slösat på henne sin otukt.
023:009 Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs
söner, till vilka hon var upptänd av lusta.
023:010 Och sedan dessa hade blottat hennes blygd, förde de bort hennes
söner och döttrar och dräpte henne själv med svärd; så blev hon
en varnagel för andra kvinnor, då nu dom blev hållen över henne.

023:011 Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon av
lusta ännu värre och drev sin otukt ännu längre än systern.
023:012 Hon upptändes av lusta till Assurs söner; de voro ju ståthållare
och landshövdingar och voro hennes grannar, de kommo klädda i
präktig dräkt, ryttare som redo på hästar, vackra unga män
allasammans.
023:013 Och jag såg att också hon orenade sig; båda gingo de samma väg.
023:014 Men denna drev sin otukt ännu längre. Ty när hon fick se
mansbilder inristade i väggen, beläten av kaldéer, som man hade
inristat och målat röda med dyrbar färg,
023:015 framställda med gördlar kring sina länder och med ståtliga
huvudbonader, allasammans lika kämpar, ja, när hon fick se dessa
bilder av Babels söner, av de män som hade sitt fädernesland i
Kaldeen;
023:016 då upptändes hon av lusta till dem, strax när hon såg dem för
sina ögon. Och hon sände bud till dem i Kaldeen;
023:017 och Babels söner kommo till henne och lågo hos henne i älskog
och orenade henne genom sin otukt. Först sedan hon hade blivit
orenad av dem, vände sig hennes själ ifrån dem.
023:018 Men när hon så öppet bedrev sin otukt och blottade sin blygd, då
vände sig min själ ifrån henne, likasom den hade vänt sig ifrån
hennes syster.

023:019 Dock drev hon sin otukt ännu längre: hon mindes sin ungdoms
dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land;
023:020 och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där, som hade
kött såsom åsnor och flöde såsom hästar.
023:021 Ja, din håg stod åter till din ungdoms skändlighet, när
egyptierna smekte din barm, därför att du hade så ungdomliga
bröst.

023:022 Därför, du Oholiba, säger Herren, HERREN så: Se, jag skall
uppväcka mot dig dina älskare, dem som din själ har vänt sig
ifrån, och jag skall låta dem komma över dig från alla sidor,
023:023 Babels söner och alla kaldéer, pekodéer, soéer och koéer och
alla Assurs söner med dem, vackra unga män, ståthållare och
landshövdingar allasammans, kämpar och berömliga män, som rida
på hästar allasammans.
023:024 De skola komma över dig med vagnar och hjuldon i mängd och med
skaror av folk; rustade med skärmar och sköldar och klädda
hjälmar skola de anfalla dig från alla sidor. Och jag skall
överlämna domen åt dem, och de skola döma dig efter sina rätter.
023:025 Jag skall låta min nitälskan gå över dig, så att de fara grymt
fram mot dig; de skola skära av dig näsa och öron, och de som
bliva kvar av dig skola falla för svärd. Man skall föra bort
dina söner och döttrar, och vad som bliver kvar av dig skall
förtäras av eld.
023:026 Man skall slita av dig dina kläder och taga ifrån dig dina
härliga smycken.
023:027 Så skall jag göra slut på din skändlighet och på den otukt som
du begynte öva i Egyptens land; och du skall icke mer lyfta upp
dina ögon till dem och icke mer tänka på Egypten.
023:028 Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill giva dig till pris åt
dem som du nu hatar, åt dem som din själ har vänt sig bort
ifrån.
023:029 Och de skola fara fram mot dig såsom fiender, och skola taga
ifrån dig allt vad du har förvärvat och lämna dig naken och
blottad; ja, din otuktiga blygd skall varda blottad, med din
skändlighet och din otukt.
023:030 Detta skall man göra dig, därför att du i otukt lopp efter
hedningarna och orenade dig på deras eländiga avgudar.
023:031 Du vandrade på din systers väg; därför skall jag sätta i din
hand samma kalk som gavs åt henne.
023:032 Ja, så säger Herren, HERREN: Du skall nödgas dricka din systers
kalk, så djup och så vid som den är, och den skall bringa dig
åtlöje och smälek i fullt mått.
023:033 Du skall bliva drucken och bliva full av bedrövelse, ty en
ödeläggelsens och förödelsens kalk är din syster Samarias kalk.
023:034 Du skall nödgas dricka ut den till sista droppen, ja ock slicka
dess skärvor, och du skall sarga ditt bröst. Ty jag har talat,
säger Herren, HERREN.
023:035 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom du har förgätit mig och
kastat mig bakom din rygg, därför måste du ock bära på din
skändlighet och din otukt.

023:036 Och HERREN sade till mig: Du människobarn, vill du döma Ohola
och Oholiba? Förehåll dem då deras styggelser.
023:037 Ty de hava begått äktenskapsbrott, och blod låder vid deras
händer. Ja, med sina eländiga avgudar hava de begått
äktenskapsbrott; och till mat åt dem hava de offrat sina barn,
dem som de hade fött åt mig.
023:038 Därtill gjorde de mig detta: samma dag som de orenade min
helgedom ohelgade de ock mina sabbater.
023:039 Ty samma dag som de slaktade sina barn åt de eländiga avgudarna
gingo de in i min helgedom och ohelgade den. Se, sådant hava de
gjort i mitt hus.

023:040 Än mer, de sände bud efter män som skulle komma fjärran ifrån;
budbärare skickades till dem, och se, de kommo, de män för vilka
du hade tvått dig och sminkat dina ögon och prytt dig med
smycken.
023:041 Och du satt på en härlig vilobädd, med ett dukat bord framför,
och du hade där ställt fram min rökelse och min olja.
023:042 Sorglöst larm hördes därinne, och till de män ur hopen, som voro
där, hämtade man ytterligare in dryckesbröder från öknen. Och
dessa satte armband på kvinnornas armar och härliga kronor på
deras huvuden.
023:043 Då sade jag: »Skall hon, den utlevade, få hålla i med att begå
äktenskapsbrott? Skall man alltjämt få bedriva otukt med henne,
då hon är en sådan?»
023:044 Ty man gick in till henne, såsom man går in till en sköka; ja,
så gick man in till Ohola och till Oholiba, de skändliga
kvinnorna.
023:045 Men rättfärdiga man skola döma dem efter den lag som gäller för
äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor; ty
äktenskapsbryterskor äro de, och blod låder vid deras händer.
023:046 Ja, så säger Herren, HERREN: Må man sammankalla en församling
mot dem och prisgiva dem åt misshandling och plundring.
023:047 Och församlingen skall stena dem och hugga dem i stycken med
svärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna upp deras
hus i eld.
023:048 Så skall jag göra slut på skändligheten i landet, och alla
kvinnor må låta varna sig, så att de icke bedriva sådan
skändlighet som I.
023:049 Och man skall låta eder skändlighet komma över eder, och I
skolen få bära på de synder I haven begått med edra eländiga
avgudar; och I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.

024:001 Och HERRENS ord kom till mig i nionde året, på tionde dagen i
tionde månaden; han sade:
024:002 Du människobarn, skriv upp åt dig namnet på denna dag, just
denna dag; ty konungen i Babel har på just denna dag ryckt fram
mot Jerusalem.
024:003 Och tala till det gensträviga släktet i en liknelse; säg till
dem: Så säger Herren, HERREN: Sätt på grytan, och när du har
satt på den, så gjut vatten däri.
024:004 Lägg sedan köttstyckena tillhopa däri, allahanda goda stycken,
av låret och bogen; och fyll den så med de bästa märgbenen.
024:005 Tag härtill det bästa av hjorden; och lägg bränsle under den för
att koka benen. Låt den koka starkt, så att ock benen bliva
kokta i den.

024:006 Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga
grytan, varifrån rosten icke har kunnat tagas bort! Det ena
köttstycket efter det andra har man redan tagit ut därur, utan
att kasta lott om ordningen.
024:007 Ty det blod hon har utgjutit är ännu kvar därinne; på kala
klippan lät hon det rinna ned; hon utgöt det icke på sådan mark
att mullen har kunnat skyla det.
024:008 För att vreden skulle hava sin gång, och för att jag skulle
utkräva hämnd, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan,
där det icke kunde skylas.

024:009 Därför säger Herren, HERREN så: Ve över blodstaden! Jag skall nu
ytterligare öka på bränslet därunder.
024:010 Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och
spadet koka in och benen bliva förbrända.
024:011 Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till dess att den
bliver så upphettad att dess koppar glödgas och orenligheten
smältes bort därur och rosten försvinner.
024:012 Tung möda har den kostat, och ändå har dess myckna rost icke
gått bort. Så må nu dess röst komma i elden!
024:013 Därför att din orenhet är så skändlig, och därför att du icke
blev ren, huru jag än sökte rena dig, därför skall du nu icke
mer bliva fri ifrån din orenhet, förrän jag har släckt min vrede
på dig.
024:014 Jag, HERREN, har talat. Det kommer! Jag skall fullborda det!
Jag skall icke släppa efter och icke skona och icke ångra mig.
Efter dina vägar och dina gärningar skall man döma dig, säger
Herren, HERREN.

024:015 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
024:016 Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån
dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan
eller gråta eller fälla tårar.
024:017 Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom
efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på
dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda
bröd som eljest är övligt.